Ur bokhyllan
Dessa bokrekommendationer publiceras i form av en återkommande spalt i Mensa Sveriges föreningstidning Legatus Mensae. © Monika Orski
Ur bokhyllan: Roman med kokain (Roman s kokainom) av M Agajev
Roman med kokain är en av den litterära världens verkligt fantasieggande gåtor. Det är en rysk roman som utspelas i tiden kring första världskriget och revolutionen, och gavs ut för första gången i Frankrike i början av 1930-talet. Författarnamnet är troligen en pseudonym. Det påstås att författaren återvände till Ryssland efter att ha skrivit denna bok, varpå han aldrig mer hördes av. Kort sagt finns ett och annat att fundera på redan kring bokens tillkomst.
Som litterärt verk kan dock Roman med kokain stå stadigt på egna ben, även utan de kringliggande myterna. Det är berättelsen om hur huvudpersonen Vadim utvecklas från egoistisk gymnasist till cynisk dagdrivare till kokainist. Sällan har en så osympatisk litterär person lyckats bli så intressant. Till stor del ligger nog fascinationen i berättelsens fullkomliga avsaknad av barmhärtighet. Här är skildringen av kokainberoendet givetvis en höjdpunkt - låt oss försiktigt säga att den här romanen knappast kan beskyllas för drogromantik - men även tidigare i historien finns mycket som pekar åt samma håll.
Den här korta historien om ett människoliv kan helt enkelt inte sluta väl. Berättelsen är helt centrerad på Vadim, men läsaren får, till synes i förbigående, också en god insyn i tidens utveckling i Ryssland. Inte för inte är den glödande revolutionären Burkevits en synnerligen viktig bifigur. Därmed bidrar även nyfikenhet ifråga om närliggande historia till att göra Roman med kokain synnerligen läsvärd.
Ur bokhyllan: Tjugo brev till en vän (Dvadtsat pisem k drugu) av Svetlana Allilujeva
Memoarer från Soviettiden har i sig en lockelse. För oss i västerlandet är de vittnesmål om en främmande värld. Tjugo brev till en vän är mer än så. Det är sällsynt intressanta memoarer för att de skrivits av någon med stort mått av observations- och reflektionsförmåga, men framför allt för att denna någon var Stalins dotter. Inte undra på att det blev sensation när boken kom ut efter att Svetlana Allilujeva hade fått asyl i USA.
Redan författarnamnet ger en ingång till en av de frågor läsaren genast ställer sig: hur gör en tänkande människa för att leva med insikten att hennes far var - Stalin? Något enkelt svar bjuds inte. Hon valde att använda sin mors efternamn. Hon skrev sina frispråkiga Tjugo brev till en vän redan 1963, i Sovietunionen, utan tanke på att kunna få dem utgivna. Samtidigt ser man här och var i texten en vilja att trots allt taga fadern i försvar. Hon skriver om skilsmässan från sin förste make att de skildes "av rent personliga skäl" och att hon blev förvånad när hon senare fick höra "att far skulle ha yrkat på skilsmässa och rent av skulle ha krävt den". I ljuset av vad detta skulle kunna göra till eller från för uppfattningen om Stalin är det rörande. Dessutom beskriver hon hur fadern visade sitt missnöje med äktenskapet genom att aldrig gå med på att träffa hennes man.
Tjugo brev till en vän berättar om utrensningarna som sträckte sig ända in i Kreml och om ett liv som inte liknade något annat. Utöver de många tragiska släkthistorierna, berättelserna om Berijas blodtörst och de tidstypiska scenerna, innehåller den också många pregnanta observationer av stort och smått. Det är en bok fylld av intressanta detaljer och hastigt skissade historier, de flesta av dem tragiska men också några komiska. Det är memoarer att läsa och begrunda.
Ur bokhyllan : Tjänarinnans berättelse (The Handmaid's Tale) av Margaret Atwood
Tjänarinnans berättelse utspelas i en odefinierad nära framtid, i ettnordamerika styrt av en reaktionärt kristen teokrati. En del av romanensstarka intryck ges av att denna scen inte verkar så långsökt som mangärna vill tro. Den "kristna högern" var på tydlig frammarsch i USA närboken kom ut (1985) och även om Iran bara omnämns flyktigt i epilogen ligger associationen nära till.
I detta samhälle skolas kvinnor med "produktiva äggstockar" till tjänarinnor som, enligt bibliskt mönster, skall föda barn åt män ur härskarklassen, vilkas hustrur är ofruktsamma. Enligt lagen är män aldrig sterila. "Det är bara kvinnor som inte kan, som förblir envetet tillslutna, skadade, defekta." Tjänarinnans berättelse visar (med skrämmande trovärdighet) hur en modern, bildad kvinna kan drivas till denna position. Men den innehåller också en kamp för frihet, försök att fly. Tillsammans ger det en i ordets bästa bemärkelse spännande handling.
Följaktligen är det svårt att lägga ifrån sig Tjänarinnans berättelse på kvällen. Det är också svårt att sluta fundera över den efter att ha läst den. Dessutom tror jag det kommer att vara en av de få romaner från 1980-talet som fortfarande kommer att läsas efter 50 år.
För övrigt anser jag att visumtvång för bosnier är en nationell skam.
Ur bokhyllan: Mimesis Verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen (Mimesis Dargestellte Wirklichkeit in der abendländischen Literatur) av Erich Auerbach
När jag en gång i tiden inledde universitetsstudier i ämnet litteraturvetenskap, var den första analyserande text vi läste ett kapitel ur Auerbachs Mimesis. Sedan förblev Auerbach en viktig följeslagare genom den västerländska litteraturhistorien. Några kapitel var del av kurslitteraturen, andra lockade av sig själva när jag läste de texter de behandlar.
Själva ordet "mimesis" betyder spegling. Det är kring litteraturens spegling av världen verket kretsar. Diskussioner om verklighet och verklighetsuppfattning är bärande i systembygget. Mimesis är nämligen ett eget system samtidigt som det är en enorm exposé över den västerländska kanon från Homeros och Bibeln till modernisterna Proust och Woolf. Helheten är fascinerande, men det är minst lika viktigt att varje kapitel innehåller en genomförd analys med intressanta synpunkter.
Den litterära kanon Auerbach utgick från är idag inte längre självklar. Ändå är det till stor del denna uppbyggnad i tydliga historiska steg som gör att Mimesis inte bara är en bok för litteraturstudenter, utan i högsta grad njutbar läsning för alla som intresserar sig för kulturhistoria och litteratur. Att den också är bildande kan knappast skada.
Under min studietid fick vi som inte kan tyska hålla oss till en engelsk upplaga av Mimesis. Nu finns sedan några år en utmärkt svensk översättning. Denna har dessutom fördelen att den även innehåller översättningar av alla textstycken som författaren citerar på originalspråk.
Ur bokhyllan: Aprilhäxan av Majgull Axelsson
Titelpersonen, aprilhäxan själv, är en kvinna med den övernaturliga förmågan att stiga in i andra människors - och djurs - medvetande. Det är vad som gör henne till en aprilhäxa. Men denna person, Desirée, har även egenskaperna att hon är svårt handikappad sedan födseln, med missbildad kropp, spasmer och förlamningar. Intellektet är det däremot inget fel på, och i kraft av detta intellekt driver hon romanens handling.
Desirée föddes på 50-talet, och lämnades enligt tidens sed till en för ändamålet avsedd institution strax efter födseln. Hon kände aldrig sina föräldrar. Däremot tog hennes mor, Ellen, så småningom tre fosterdöttrar. När Desirée hunnit en bra bit in i vuxen ålder börjar hon utnyttja sin förmåga som aprilhäxa till att ta sig in i dessa fostersystrars liv, och därmed får läsaren följa med in i tre mycket olika livsöden. Tillsammans ger de en bred bild av Sverige under nittonhundratalets andra hälft.
Aprilhäxan är ingen munter historia, men den är lätt att ta till sig. Den kombinerar observationer av det tidstypiska med stor fantasifullhet och ett språk som är lättillgängligt i ordets bästa betydelse. Så länge sådana böcker dyker upp då och då, kan man lugnt anse att ryktet om den svenska romanens död är betydligt överdrivet.
Ur bokhyllan: Bakom dörren (Dietro la porta) av Giorgio Bassani
Huvudpersonen i Bassanis Bakom dörren är en skolpojke. Han skulle gärna söka sig till sin klasskamrat Cattolica, men när denne inte är särdeles intresserad av hans sällskap blir han istället vän med en annan pojke, Luciano. Förbindelsen blir allt starkare, trots att huvudpersonen egentligen känner ett klart avstånd till sin kamrat. Så småningom visar det sig också att Luciano gärna sprider otrevliga iakttagelser om honom.
Det hela låter som en skäligen enkel liten historia, men det är det inte. Tvärtom innehåller den trots sin skenbara alldaglighet någonting ödesdigert, någonting som läsaren också förstår sätter djupa spår i personerna. Bakom dörren kan läsas som en ovanligt skarp psykologisk studie lika väl som en osedvanligt god moralitet om faran av att släppa en människa för nära om man samtidigt inte riktigt håller av denne. Till lockbete följer här den vackert stilrena inledningen:
"Jag har varit olycklig många gånger i mitt liv, som barn, som pojke, som yngling och som vuxen. När jag tänker efter har jag ofta snuddat vid förtvivlans yttersta gräns. Och ändå minns jag få perioder som har varit dystrare än månaderna i skolan mellan oktober 1929 och juni 1930, när jag gick i första ringen."
Tro nu inte att det är en alltigenom dyster historia. Tag istället reda på vad berättaren egentligen får veta när han står bakom dörren, om sig själv och om sin omgivning. Det är väl värt besväret.
Ur bokhyllan: Bille (Bille), Bille och kriget (Bille dzivo talak) och Billes sköna ungdom (Billes skaista jauniba) av Vizma Belsevica.
Det sägs att Vizma Belsevica är en av vår tids mest betydande poeter. Personligen kan jag knappast bedöma detta, eftersom lyrik i översättning är svår att värdera och mitt lettiska ordförråd inskränker sig till "goddag" och "tack". Däremot kan jag berätta att hennes självbiografiska romaner om Bille är väl värda närmare bekantskap.
I första delen är huvudpersonen ett litet barn i trettiotalets Lettland. Den andra utspelas under andra världskriget och den tredje under åren alldeles efter krigsslutet. Onekligen intressanta tider, som konsekvent beskrivs ur Billes perspektiv. Visserligen är det perspektivet starkt begränsande, i synnerhet i den första delen, men detta till synes enkla grepp ger en personlig bild som gör sambandet mellan världshändelser och enskilda människors liv gripbart.
Böckerna om Bille handlar nu inte i första hand om historia utan just om Bille, om hennes uppväxt och familj. Ett centralt tema är relationen till modern, från det lilla barnets villkorslösa tillbedjan till den unga kvinnans insikt att hon själv måste vara starkare än sin mor. Billes mor är nog en av litteraturens mest olämpliga mödrar, men beskrivs utan avståndstagande och utan sentimentalitet. Hon behandlar ofta sin dotter förskräckligt illa, men handlar snarare av oförmåga än av elakhet. Denna hopplösa mor är också en människa som stundtals visar moralisk resning och oväntat mod, en kvinna som bland annat tar risken att giva mat åt fångar på väg till koncentrationsläger och trots att hon själv befinner sig på svältgränsen vägrar taga emot betalning för detta.
Var och en av de tre böckerna om Bille är en god roman i sin egen rätt. Tillsammans utgör de en triptyk med flera intressanta, vackra och humoristiska motiv.
Ur bokhyllan : Heder och samvete av Maria-Pia Boëthius
När Heder och samvete publicerades 1991 orsakade den en ganskaskrikig debatt om Sveriges förhållande till Tyskland under andravärldskriget. Ändå är denna kombinerade debattbok och historielektionsjälv allt annat än skrikig. Det är en påminnelse om fakta som de flestaredan kände till. Men genom att dessa fakta sällan diskuteras har ämnetuppenbarligen blivit brännande.
Det Boëtius främst uppehåller sig vid är den censur av det fria ordetsom den dåvarande svenska regeringen var snar att införa i neutralitetensnamn. Hon visar det orimliga i att de på allvar skulle ha trott att tyskarnakunde invadera på grund av en tidningsartikel. Även beskrivningen avhur svårt det är att idag diskutera denna censur kan få läsaren att hickatill. Här fyller Heder och samvete en viktig funktion.
Givetvis är det också viktigt att författaren påminner om andra saker,som till exempel att det var efter ett initiativ från Sverige och Schweizsom tyska judars pass stämplades med ett stort J. I de läroböcker somanvänds i svenska skolor idag framhålls denna stämpel som ett exempelpå förföljelsen före koncentrationslägren. Där står ingenting om dedåvarande svenska myndigheternas del i saken.
Ur bokhyllan: Fiktioner (Ficciones) av Jorge Luis Borges
Vad är det här? En bok om ett enormt bibliotek där böcker endast kan hittas av en slump, om en dröm som drömmer om en ny dröm, och om ett okänt ord som leder fram till nya upptäckter. Se där några av de märkliga idéer som möter läsaren i Borges Fiktioner. Det är en samling noveller, eller kanske fiktiva essäer, om allt möjligt som inte alls finns mellan himmel och jord. Borges lekte bland annat med principen att man istället för att skriva en lång roman kan låtsas att den redan finns och genast skriva en analys av den. Fantasifullt är egentligen ett alltför svagt ord för att beskriva vad det är. Det är groteskt, märkligt och väldigt fantasieggande.
Borges har kallats för en författarnas författare. Det är lätt att förstå varför så många skrivande människor tycker om och inspireras av hans välkomponerade texter, men för den skull skall man inte tro att de inte är någonting för den läsande allmänheten. Tvärtom finns här väldigt många fyndigt enkla grepp, vilket gör det lätt att falla för novellerna i Fiktioner även om man inte är det minsta intresserad av litterära referenser. Risken är närmast att läsaren frestas att läsa alltför snabbt, eftersom var och en av novellerna kan slukas i en behaglig munsbit. De kan naturligtvis helt enkelt avnjutas som enkel underhållning, men var och en av dem tål även att man tänker på den en stund efteråt. Fiktioner är en samling att läsa och läsa om.
Ur bokhyllan : Egalias döttrar (Egalias dotre) av Gerd Brantenberg
Att bekämpa könsfördomar kan nog låta som ett tråkigt ämne för enroman. Det behöver det inte vara. Den som tvivlar bör snarast görabekantskap med Egalias döttrar, som sedan den först publicerades 1977redan hunnit bli en modern klassiker. Kanske är det möjligt att inteskratta åt den - men det är svårt.
Berättelsen om huvudpersonen Petronius problem som ung man i ettsamhälle som självklart domineras av kvinnor (de är ju ändå biologisktöverlägsna) är i sig utmärkt satir, men det språk som används är minsthalva behållningen. I Egalia heter det "kvinniska", inte "människa","befruska sig", inte "behärska sig" och så vidare. Om någon trott attspråket är könsneutralt, kan han/hon i alla fall inte behålla denföreställningen efter att ha läst Egalias döttrar.
Över lag är detta ett verk där läsaren kan lära sig mycket om sitt egetliv, liksom om samhällsstrukturer fru ofta tar för givna. Därmed är det enlyckad satir och för de flesta kvinniskor en intressant upplevelse. Ochframför allt är det hejdlöst roligt.
Ur bokhyllan: Hjältar som vi (Helden wie wir) av Thomas Brussig
Många människor är övertygade om att ifall tysk humor överhuvudtaget har existerat, dog den med Goethe. Många människor misstar sig. Den tyska humorn lever och har hälsan, vilket bland annat manifesteras i Thomas Brussigs satiriska roman Hjältar som vi.
För alla som fortfarande funderar över de egentliga orsakerna till Berlinmurens fall presenteras här en lysande teori: Den utlösande faktorn var en helt okänd frihetshjälte, tillika för tillfället sjukledig Stazi-agent, vid namn Klaus Ultzscht. Denne Klaus, romanens berättarjag, är en äkta antihjälte, undergiven och beroende av föräldrar och överordnade och med ett högst taffligt förhållande till de kvinnor han ständigt drömmer om. Det kan också nämnas att hans kontakter med Stazi inleds med att han som barn roar sig med att spionera på byggnaden mitt emot sitt fönster, övertygad om att subversiv verksamhet pågår där. Givetvis visar det sig att denna byggnad i själva verket bebos av den berömda säkerhetspolisen.
Mellan skratten erbjuder Hjältar som vi en äkta bild innifrån av uppväxt och ungdom i DDR. Redan det gör den läsvärd. Det är geografiskt nära, men ur vårt västeuropeiska perspektiv en helt annan värld. Visserligen blir bokens senare del lite väl grabbig för min smak, men inte så att det skämmer helheten. Det är mycket värt att få inblick i allt från enformigheten i hemliga polisens arbete till ett konferensbords sanna betydelse.
Ur bokhyllan: De besatta (Possession) av A S Byatt
De besatta är en roman om litteratur, biografisk forskning kring författare och om litteraturvetares forskningsvillkor. Inte konstigt att den i första hand betraktas som en bok för bokslukare. Det är vackert så. Om dess lätt akademiska intryck behöver förstärkas kan läsaren fundera över alla anspelningar på literära föregångare och demonstrationer av författarens stilistiska skicklighet. Å andra sidan är det säkert rätt många läsare som skummar förbi de inlagda episka dikterna. De besatta kan nämligen lika gärna läsas som en pusseldeckare i originell miljö.
Romanen rör sig i två tidsplan. I det ena blir två litteraturvetare allt mer besatta av att undersöka en dittills okänd kärlekshistoria mellan två artonhundratalsförfattare. Det andra tidsplanet är det undersökta, där denna historia utspelar sig. Tillsammans ger de ett rejält nystan av trådar, som alla slutligen knyts ihop i en elegant rosett.
Oavsett om man främst uppskattar en originell beskrivning av förälskelse, en intrikat gåta eller en stilsäker formuleringsförmåga, är De besatta ett avgjort intressant tillskott till bokhyllan. Det är en bok som visar att den berömda brittiska litteraturen onekligen håller stilen. Dessutom är den helt enkelt en charmerande underhållningsroman med oväntad upplösning.
Ur bokhyllan : Katharina Blums förlorade heder (Die verloreneEhre der Katharina Blum) av Heinrich Böll
Nobelpristagaren Heinrich Bölls Katharina Blums förlorade heder, med underrubriken Hur våld kan uppstå och vart det kan leda, är enklassiker. Ändå är den bara lite drygt tjugo år gammal och (för attanvända en sliten fras) rykande aktuell.
I berättelsens början får läsaren veta att Katharina Blum har skjutit en journalist. Sedan förstår man gradvis allt mer av skeendet som lett fram till mordet. Hon har blivit förälskad i en man som visat sig vara efterlyst för bankrån. Polisen kan till en början inte tänka sig att hon inte varit delaktig i brottet. Därmed blir det fritt fram för skandaltidningen Zeitungatt kasta sig över Katharina Blums privatliv och taga heder och ära av henne. En oskyldigs liv förstörs fullständigt...
Katharina Blums förlorade heder är en indignationsroman, menformulerad med mycket humor och med Bölls karakteristiska ironi. Detär också en kriminalroman som man ogärna lägger ifrån sig. Dessutom skall man lägga märke till den likaledes klassiska inledningen: "Denna berättelses personer och handling är fritt uppfunna. Om det vid skildringen av vissa journalistiska metoder skulle ha framkommit likhetermed tidningen Bild-Zeitungs metoder, så är dessa likheter varken avsiktliga eller tillfälliga, utan oundvikliga."
Ur bokhyllan: Myten om Sisyfos (Le mythe de Sisyphe) av Albert Camus
Existensialisterna har en tendens att gång på gång bli aktuella i diskussioner om filosofi. Därför kan det vara både roligt och intressant att gå till källorna och läsa något eller några av de stora existensialistiska verken. För detta syfte är Myten om Sisyfos sällsynt lämplig för en intresserad amatör. Formatet är litet och resonemanget tämligen klart. Dessutom skiner Camus förmåga som skönlitterär författare igenom i språkbehandlingen.
Förklaringen av världens absurditet och den absurda människan ger saker att fundera över. Problemen är i mycket universella och några tydliga lösningar bjuds egentligen inte. Inte för inte har Myten om Sisyfos återupptäckts av den ena tonårsgenerationen efter den andra. Tro nu för den skull inte att den är enkel. Den går helt enkelt rätt på sin filosofiska kärna, formulerad redan i de inledande meningarna: "Det finns endast ett verkligt allvarligt filosofiskt problem: självmordet. Då man avgör om livet är värt att leva eller inte, besvarar man filosofins grundläggande fråga."
När slutligen Sisyfos med sitt oändliga och meningslösa arbete presenteras som den absurde hjälten, knyts ett helt försvar för människans existens ihop med en elegant avslutning. Dyk därför ned i Camus resonemang och fråga er om man verkligen kan tänka sig Sisyfos lycklig.
Ur bokhyllan: Om en vinternatt en resande (Se una notte d'inverno un viaggatore) av Italo Calvino
"Du skall just börja läsa Italo Calvinos nya roman Om en vinternatt en
resande. Slappna av. Koncentrera dig. Avlägsna alla ovidkommande tankar.
Låt världen omkring dig flyta ut i någonting obestämt."
Det är inledningen till romanen Om en vinternatt en resande. En originell
början på en än mer originell bok. Det visar sig nämligen snart att
det verkligen är läsaren som är huvudpersonen, samt att han (för
det handlar om en manlig läsare) kommer att uppleva ett äventyr som just
handlar om litteratur och läsande.
I en bokhandel får läsaren en felbunden bok, där det första kapitlet visar sig höra till en helt annan roman än den han tror sig läsa. När han skall byta ut den får han tag på ett nytt inledningskapitel som i sin tur hör till något annat. Sedan fortsätter en allt vildare jakt från den ena boken till den andra, från gengre till gengre och från tema till tema, men utan att den stackars läsaren någonsin lyckas komma längre än till det första kapitlet i någon av dem. Låter det som en vansinnig handling? Lägg nu till allt detta ramberättelsen om hur läsaren träffar Ludmilla och deras relation fördjupas under bokjakten. Naturligtvis har de träffats i bokhandeln...
Italo Calvino har skrivit flera litterära experiment, men Om en vinternatt en resande är nog både det mest långtgående och det roligaste. Det är onekligen en bok för litteraturälskare, på alla sätt läsarens bok, men den är för den skull inte tyngd av svåruppfattade litterära referenser. Tvärtom är det mest bestående intrycket en charmerande lekfullhet.
Ur bokhyllan: Med kallt blod (In Cold Blood) av Truman Capote
I november 1959 begick två män fyra brutala mord i en amerikansk småstad i Kansas. De greps några månader senare och avrättades i april 1965. Denna blodiga historia utforskades i detalj av journalisten och författaren Truman Capote, som intervjuade släktingar och vittnen liksom de båda skyldiga. Resultatet blev Med kallt blod, en roman som till stor del är reportage, en dramadokumentär i romanform.
I Med kallt blod skildras brutalitet med ursinnig realism. Den dissekeras och analyseras, inte genom långa kommentarer utan genom direkt återgivna berättelser. Därför lyckas boken alltid hålla tillbörligt avstånd till skandalreportagets blodtörst. Genom att ibland förefalla kylig blir den dess tydligare.
Mördarnas egna berättelser får stort utrymme. De får själva beskriva såväl händelser som ledde dem fram till morden som sin förvirrade flykt efteråt. Samtidigt finns andra berättelser och rättegångsreferat till hands för att ibland förstärka och ibland motsäga deras respektive version. Resultatet blir ett försök att förklara det oförklarliga utan att därför försvara det oförsvarliga.
Publiken serveras inga färdigtuggade svar i Med kallt blod. Visserligen har den ofta lästs som en pläddering mot kallblodiga avrättningar till straff för kallblodiga mord, men inte heller den läsningen är given eller oproblematisk. Det är en gripande roman som också är ett lugnt reportage - om det finns några slutsatser att draga av den får läsaren avgöra.
Ur bokhyllan: Doktor Romand (L'Adversaire) av Emmanuel Carrere
Det verkar ofrånkomligt. Många böcker pockar på att få en bokhyllespalt, men för tillfället får de vänta. Alla talar om Doktor Romand och jag inser att jag inte kan låta bli att också göra det. Någonting i denna historia gör att människor behöver diskutera den. Någonting i berättelsen om Jean-Claude Romand är tillräckligt mänskligt och samtidigt tillräckligt obegripligt för att den skall vara svår att släppa.
På ytan var doktor Romands liv framgångsrikt och normalt. Han var läkare med en forskartjänst vid WHO och bodde i en liten fransk stad med hustru och två barn. En gammal kurskamrat från studierna i Lyon bodde i samma stad och var hans närmaste vän. Han besökte ofta sina gamla föräldrar en bit bort på landsbygden. Goda familjerelationer, ett bra arbete, vänner i närheten - vad mer kan man önska sig?
Det var bara det att detta liv var lögn. Han hade inte tagit examen i sina medicinstudier. När han gick hemifrån på morgonen var det inte för att arbeta utan för att driva omkring fram till kvällen. Hans inkomster bestod i själva verket av att han förskingrade sina föräldrars och svärföräldrars pengar och så småningom också sin älskarinnas.
När avslöjandet stod för dörren mördade Jean-Claude Romand sin hustru, sina barn och sina föräldrar. Monstruöst, förvisso, samtidigt som det är förvånande att lögnerna inte hade hunnit upp honom tidigare. Ändå är det mest skrämmande snarare att det inte fanns någonting alls bakom fasaden. Han dolde inte ett dubbelliv, utan att det överhuvudtaget inte fanns något liv att dölja. Denna tomhet återkommer när doktor Romand under fängelsevistelsen hunnit bli mönsterfången Romand, med en fasad av religiös omvändelse som författaren Carrere uppenbarligen har svårt att tro på.
Doktor Romand är inte bara en bok om ett sällsynt hemskt och samtidigt sällsynt fascinerande kriminalfall. Det är också en bok som får läsaren att fråga sig var gränserna går och hur det kan vara så lätt att överskrida dem. Åtminstone är jag benägen att inte se Jean-Claude Romand som mytoman, utan som en människa som saknat inbyggda gränser för vad man kan och inte kan ljuga om. Läs denna tunna men tunga dokumentärroman och se om ni håller med mig.
Ur bokhyllan: Varför inte vi? (Pourquoi pas nous?) av Patrick Cauvin
Cauvin är en rätt underfundig komisk författare, som kan rekommenderas alla franskstudenter på jakt efter trevlig läsning med inte alltför svårt språk. För den skull bör hans böcker absolut inte vara förbehållna språkövningar. Därför är det roligt att upptäcka att ett par av dem även finns översatta till svenska, däribland en av mina favoriter i detta författarskap, en liten roman med den lockande titeln Varför inte vi?
Att sammanfatta handlingen är lätt gjort. Det är en ganska enkel kärlekshistoria, om en man och en kvinna som möts och finner varandra. Samtidigt är det en väldigt ovanlig historia. De båda huvudpersonerna är nämligen långt ifrån några unga skönheter. Istället handlar det om människor i lägre medelåldern, som båda dessutom är slående fula. Just därför blir berättelsen om catchbrottaren Phillipe och bokhandlaren Jacqueline någonting väldigt speciellt, en komisk men också tragisk roman om människor i allmänhet. Läsaren lockas att instämma i titelns "varför inte", och att vilja veta hur det skall gå för detta originella par.
Varför inte vi? är en tunn liten roman, lätt att svälja i en munsbit. Rolig är den också, inte minst genom de många och tämligen bisarra bifigurerna. Ändå är det den allvarligare och i ordets bästa betydelse ömsinta undertonen som är dess verkliga styrka. Det är en bok att älska.
Ur bokhyllan: Kattan (La chatte) av Colette
Colette är en av de verkligt intressanta 1900-talsförfattarna, en av de största inte bara i den franska tradition hon verkade i utan också i den allmänt europeiska. Hennes verk innehåller många intressanta och lockande titlar. Den här bokhyllan handlar nu inte om någon av de mest omtalade, som böckerna om Claudine eller Vagabonden. Istället kommer här ett försök att påminna om en liten roman som borde vara betydligt mer välkänd än den är.
Kattan är ett triangeldrama, med svartsjuka så häftig att den rent av resulterar i ett tämligen impulsivt och klumpigt mordförsök. Triangeln består av Camille, Alain och Saha - en kvinna, en man och en katt. Alain, kattägaren, är den sortens man som Colette beskrivit i många variationer, en ung man som på många plan vägrar vara annat än en pojke. Naturligtvis är han charmerande, liksom hans likaledes mycket unga hustru är det. Ändå räcker charmen inte för att garantera äktenskaplig lycka.
I mycket är Kattan ett kammarspel, en behaglig bagatell som utspelas i en trädgård och en liten lägenhet. Samtidigt är romanen en egen värld, med sin inbyggda logik och en mycket speciell spänning i relationerna mellan personerna. Lägg till detta Colettes stilistiska och språkliga precision, så kan ni säkert tänka er att denna lilla bok rymmer en hel del njutning. Den lever helt enkelt sitt eget liv, från den lugna inledningsscenen till det slut som är en naturlig följd av händelserna men ändå verkar förvånande.
Triangeldramats upplösning är nog så dramatisk, trots att den saknar häftighet på ytan. Hur det slutar lämnar jag åt kommande läsare att själva upptäcka.
Ur bokhyllan: Månstenen (The Moonstone) av Wilkie Collins
Mystiska personer syns stryka omkring i trakten av det stora huset. En ung man som inte varit där på många år kommer på besök. En tjänsteflicka uppför sig konstigt. Snart begås också en mystisk stöld, en stöld som fullständigt ställer huset på huvudet. Gäster reser hastigt eller dröjer sig kvar. Alla verkar ha någonting att dölja. Vem som helst kan ha utfört stölden. I dess spår förändras livsbanor, människor dör och mysteriet tätnar fram till upplösningen.
På detta sätt kan Månstenen beskrivas, som en tidig och skickligt komponerad detektivhistoria. Den kan också beskrivas som en okonventionell och innovativ roman i den brittiska 1800-talstraditionen. Här kombineras interiörer från land och stad och tidstypiska romandialoger med stilgreppet att låta olika personer föra ordet i olika delar av berättelsen. På så sätt får läsaren stifta bekantskap med såväl Gabriel Betteredge, en åldrad betjänt som är övertygad om att svaret på alla frågor kan sökas i boken Robinson Crusoe, som med den pietistiskt religiösa men välmenande miss Clack. Dessa personer, var och en med sina formuleringar och sin personliga berättarstil, är inte bara ett prov på en verkligt skickligt författares hantverksförmåga, utan bidrar också till att göra den i grunden inte särdeles muntra historien lustig. Ibland är den rent av hejdlöst komisk.
Wilkie Collins och hans detektiv, den briljante men ändå inte ofelbare Cuff, har fått många efterföljare. Påfallande många verkar i grunden vara variationer av de teman som slås an i Månstenen. Ändå behöver man alls inte vara förtjust i deckare för att tycka om denna roman. Dessutom är den utmärkt avslappningsläsning för sommarens hängmattor, tågsäten och badstränder.
Ur bokhyllan: Mitt psykiatriska liv av Johan Cullberg
Den bild man får av svensk psykiatri genom att läsa Johan Cullbergs memoarer är inte direkt trevlig. Snarare är det en beskrivning som kan framkalla mardrömmar. Ändå innehåller den samtidigt en dos optimism. Även om det är långt kvar på väldigt många sätt, har det hänt en hel del sedan författarens första kontakt med området för ungefär ett halvt sekel sedan. När denna komplexa bild kommer från en så känd psykiatriker som Johan Cullberg, blir den förstås intressant på ett helt annat sätt än någon beskrivning i utifrån-perspektiv kan vara. Det är också den främsta anledningen att läsa memoarerna Mitt psykiatriska liv.
Som varje memoarbok ger den en personlig röst, på gott och ont. Ibland blir det komiskt, ibland märks istället någonting som antagligen är djupt känt men inte riktigt tar sig fram i Cullbergs facktextinspirerade prosa. Till memoargenrens bättre sidor hör att det även finns plats för små händelser som kan kasta ljus över författaren själv. I det här fallet finns bland annat ett utmärkt exempel när en grupp studenter lyckas förklara för professorn och läroboksförfattaren att hans förmodat helt icke-värderande beskrivning av homosexualitet som en av de avvikelser som tas upp i en standardlärobok i psykiatri blir förolämpande helt enkelt för att den inte har där att göra. Det är naturligtvis också lätt att känna sympati för en människa som är beredd att på det sättet lära av dem han skriver läroböcker för.
Boken heter Mitt psykiatriska liv, och det är också uttalat att den helt koncentreras på författarens yrkesliv. Dock finns det även med en personlig berättelse som ger ytterligare perspektiv, nämligen historien om den psykotiske brodern Erland Cullberg och de behandlingar han utsatts för, från det helt inadekvata till det direkt skadliga. Det ger en kuslig relief åt ett yrkesliv ägnat åt psykiatrins utveckling.
Ur bokhyllan: Grallimatik av Tage Danielsson
När DN för några månader sedan publicerade en serie om moderna klassiker, fick Tage Danielssons Bok äran att vara först ut. Det var förstås ett utmärkt val. Här vill jag dock slå ett slag för en annan av hans roliga och tänkvärda böcker, nämligen Grallimatik från 1966. Redan undertiteln "struntpratets fysiologi och teknik" beskriver vad det hela handlar om. Det är en ypperlig sammanfattning av den komplicerade konsten att prata mycket utan att säga någonting tillnärmelsevis vettigt, sedd på mycket Danielssonskt vis.
Idag associeras Tage Danielsson främst till "Hasse å Tage"-revyerna och filmer som "Picassos äventyr" och "Att angöra en brygga". Det är förståeligt, men det vore sorgligt att för den skull glömma bort bokproduktionen. Den är nämligen fylld av en i grunden vänlig men ofta väldigt träffande humor som saknar sin like, och bland dessa små pärlor har Grallimatik ett särskilt skimmer.
Här kan man lära sig saker som hur man effektivt dödar en konversation, att inga slutsatser är förhastade, att all gammal visdom är sann och att man måste akta sig för att använda floskler på ett sådant sätt att de i sammanhanget råkar betyda någonting. Dessutom får läsaren redan i förordet lära sig betydelsen av uttrycket "aftonklänning med svarta fransar", ett känt citat som man då och då även kan träffa på i Mensasammanhang.
Ur bokhyllan: Om arternas ursprung (The Origin Of Species) av Charles Darwin
Det skulle förvåna mig om det i den västerländska kultursfären idag existerar en läskunnig människa som inte känner till Darwins Om arternas ursprung. De flesta har sedan skolåren en tämligen tydlig uppfattning om vad denna bok innehåller. Ändå verkar få ha läst den. Det är för all del ingen katastrof, men med tanke på att det är ett verk som präglat vår uppfattning om livets uppbyggnad och människans plats i naturen, verkar det onekligen intressant att gå till källan.
Den som går till denna källa utan nämnvärda kunskaper i biologi, zoologi eller botanik blir glatt överraskad. Det behövs nämligen ingenting mer än vad som idag är allmänbildning för att följa Darwins resonemang. Teorin läggs fram, förklaras och försvaras med stor skärpa i Om arternas ursprung. Inte minst är det intressant att se hur många invändningar Darwin själv förutsåg och bemötte redan i detta klassiska verk.
Utöver den historiska betydelsen, är själva sättet att föra resonemang fängslande i Om arternas ursprung. Det bidrar till att göra boken läsvärd även för den som är intresserad av vetenskap i allmänhet men inte av evolution i synnerhet. Dess värre kan det vara svårt att få tag i en svensk översättning, men i gengäld finns det billiga engelska upplagor.
Ur bokhyllan: En parisiskas resa till Lhasa (Voyage d'une parisienne à Lhasa) av Alexandra David-Néel
Det finns människor som ägnar sig åt att uppfinna komplicerade äventyrsresor. Dock lär ingen av dem giva sig på någonting tillnärmelsevis så komplicerat som den resa Alexandra David-Néel företog sig i 1920-talets början. Tibet var då stängt för européer, men hon ville se Lhasa och tänkte inte låta sig hindras av sådana petitesser.
Alexandra David-Néel var för all del inte vilken excentrisk fransk dam som helst. Hon hade ägnat lång tid åt att studera budhism och lamaism, talade traktens språk och hade dessutom sin adoptivson, en äkta lama, till resesällskap. Allt detta gjorde resan möjlig, men hindrade inte att den blev mycket strapatsrik. Att resenärerna gav sig iväg till fots förklädda till tiggare var bara början. En äventyrslysten läsare får sitt behov av spänning väl tillfredsställt i En parisiskas resa till Lhasa. Där förekommer såväl intrikata knep för att dölja huvudpersonens identitet som en scen där hon hänger över ett stup i ett rep som hotar att brista. Allt detta berättas i en ton av fullständig självklarhet, som vore det den mest naturliga sak i världen att verkligt intressanta resor företages på detta sätt.
På sätt och vis var Alexandra David-Néel en av de sista i den europeiska traditionen av upptäcktsresande, men hon var också en god berättare. Denna tibetanska resa blir därför en trevlig följeslagare, vare sig man själv för tillfället agerar soffresenär eller sitter på planet och kan glädja sig åt att inte behöva färdas till fots.
Ur bokhyllan: Den evige äkta mannen (Vjetjnyj muzj) av Fjodor Dostojevskij
Dostojevskij är den psykologiska insiktens mästare. Det märks i hans mest berömda, långa romaner (Brott och straff, Bröderna Karamazov m fl) och det märks i kortromanen Den evige äkta mannen. Ändå är Den evige äkta mannen delvis annorlunda än författarens mest kända produktion, inte minst för att den har tydliga komiska drag.
Intrigen är en variant av det klassiska triangelmotivet. Trusotskij, den bedragne äkta mannen, upptäcker efter sin hustrus död att hon bedragit honom och att dottern inte är hans barn. Han återfinner hustruns älskare Veltjaninov och söker hämnd, men människokärleken tar överhanden. I en våldsam peripeti klarar Trusotskij inte av att genomföra sin önskan att mörda Veltjaninov. Det hela avslutas med en oförglömlig epilog - men det nöjet skall jag inte förstöra för kommande läsare genom att avslöja dess innehåll.
Alltihop kan synas lika enkelt som en såpopera. Det är det nu inte. Eftersom varje person skildras med den för Dostojevskij karaktäristiska psykologiska förmågan, får varje person också liv. Dessutom är språket något mindre knaggligt och onjutbart än i många andra av Dostojevskijs romaner. Den evige äkta mannen tillhör en litterär mästares bästa verk.
Ur bokhyllan: Inte en fluga för när (They would never hurt a fly) av Slavenka Drakulic
Det finns händelser i vår samtid som lätt blir obegripliga, eller kanske snarare görs obegripliga av en djupt mänsklig ovilja att inse hur långt enkla och allmänt mänskliga mekanismer kan leda. För många av oss räknas 1990-talets Balkankrig dit. Därför är det inte konstigt att jag de senaste åren hört flera tänkande människor säga att de väntar på att få läsa den bok som skall förklara krigen i det forna Jugoslavien för dem. Det märkliga är att det inte redan har gjorts en mängd försök att skriva en sådan bok.
Nu har vi ännu ingen sådan förklarande bok, men väl en som bidrar med en och annan intressant pusselbit, nämligen denna reportagebok om krigsförbrytarna som ställts inför rätta efter krigen. Drakulic är för all del inte någon stor skribent, men det är heller inte det i sammanhanget mest väsentliga. Det räcker långt att hon är väl påläst och har letat fram en mängd ögonblicksbilder som tillsammans visar en komplex och samtidigt skrämmande enkel helhet.
I Inte en fluga för när får vi naturligtvis läsa om Slobodan Milosevic och Biljana Plavsic, med delvis nya infallsvinklar. De delar jag särskilt fastnat för är dock de som handlar om mindre kända personer. Historien om Goran Jelisic, en trevlig ung man som tyckte om att fiska och som mördade ett stort antal fångar på en polisstation. Berättelsen om Milan Levar, som blev mördad då han trodde att han skulle kunna återvända hem och leva lugnt efter att ha vittnat om krigsförbrytelser.
Inte en fluga för när är också ett varmt försvar för rättegångarna i Haag, på sätt och vis en pamflett för tron att rättvisa på något sätt kan skipas. Även den aspekten kan vara värd att lägga märke till och fundera över.
Ur bokhyllan: Älskaren (L'amant) av Marguerite Duras
Älskaren är den mest berömda av Marguerite Duras förmodat självbiografiska romaner. Det är också en kort liten bok som rymmer en hel värld. Där finns förstås den centrala handlingen, historien om en mycket ung fransk flicka i indokina och hennes kinesiske älskare, men där finns också mycket annat. Det är en berättelse om åldrande och minne, om familjeband och förhoppningar, utöver att det är berättelsen om en uppslukande passion.
Duras var främst prosaförfattare, även om hon också blev känd för sina filmmanus, däribland Hiroshima min älskade. Älskaren är ett praktexempel på hennes synnerligen personliga och stundtals poetiska stil. Det är en språkbehandling att älska eller avsky - få förblir oberörda av den. Här följer en liten smakbit från bokens första sidor:
"/.../ någon kunde ha tagit ett fotografi, som andra har tagits, någon annanstans, under andra omständigheter. Men det togs inget fotografi. Föremålet var alltför obetydligt för att uppmana till det. Vem skulle ha kunnat tänka på det? Det skulle bara ha tagits om man hade kunnat förutse vikten av denna händelse i mitt liv, denna färd över floden. Men nu visste man inte ens om den medan den pågick."
Detaljerna är många, men allt i denna historia har fogats ihop så att varje del verkar omistlig för helheten. Framställningen är mycket analyserande, och samtidigt nästan plågsamt direkt. Låter det som en motsägelse? Det skulle onekligen en stor författare till för att göra denna bok till vad den är. Läs och se själva.
Ur bokhyllan: Var är Jane Eyre? (The Eyre Affair) av Jasper Fforde
Det finns romaner som väldigt tydligt skapar sitt eget universum. En del av dem brukar klassas som "fantasy", och det är förvisso ett sätt att beskriva Jasper Ffordes böcker, även om det långt ifrån är det enda sättet. Var är Jane Eyre? inleder en serie om (hittills) fyra böcker där huvudpersonen heter Thursday Next, eller Torsdag Nesta i Ia Linds svenska översättning. De kan alla beskrivas som humoristiska äventyrshistorier, men också som skruvad samhällssatir, och de är i högsta grad böcker för bokälskare.
Det hela utspelas år 1985 i en parallellvärld där litteraturen har en självklart central plats i samhället. Shakespeare-citat finns att få i snart sagt varje gathörn och det händer att hulligangäng drabbar samman för att de har olika åsikter om vem som egentligen skrev Shakespeares pjäser. I denna miljö lyckas någon hitta ett sätt att förflytta sig mellan böcker och yttervärlden. Dess värre utnyttjas uppfinningen av historiens skurk, som lyckas taga sig in i originalmanuskriptet till Jane Eyre och kidnappa Jane Eyre själv. Därmed kan han idka utpressning, för utan huvudpersonen kommer romanen att gå förlorad. Låter det som en ovanligt originell historia? Lägg då till att Krimkriget fortfarande pågår trots att både England och Ryssland vid det laget har grundligt krigströtta befolkningar, att det är svårt att få passera gränsen till den socialistiska republiken Wales, och en mängd ytterligare detaljer som visar att historien inte riktigt ser ut som den gör i vår värld.
Störst utbyte av Var är Jane Eyre? får den som är åtminstone något bekant med den brittiska litteraturen. Det finns några poänger som nog inte riktigt kommer till sin rätt om man inte känner till handlingen i Jane Eyre. Dock borde det gå bra att njuta av den även utan den sortens förkunskaper. Vansinnig och hejdlöst rolig är den i alla fall.
Ur bokhyllan: Pol Pots leende av Peter Fröberg Idling
Det krävs ungefär en generations avstånd för att ställa frågor om stöd för mördarna, oavsett var morden har skett och oavsett hur avlägsna de varit. Kanske frågar varje generation den föregående "Vad gjorde du under kriget?" I vår ständigt krympande värld gäller det alla krig, inte bara de närliggande. En sådan fråga, som förvisso inte har några enkla svar, är den om de svenska intellektuella som stödde Pol Pot. Journalisten Peter Fröberg Idling har givit ett verktyg för den frågan, i form av boken Pol Pots leende, om en svensk delegation på resa i Demokratiska Kampuchea 1978.
Pol Pots leende kan inte riktigt kallas för en fackbok, men den är heller inte någon vanlig reportagebok, och absolut inte skönlitteratur. Den bästa beskrivningen är nog att det rör sig om en dramadokumentär. Här får läsaren följa denna sällsynta resa med fyra svenskar. En av dem var författaren Jan Myrdal. Resultatet blev skriften Kampuchea mellan två krig, en hyllning till Pol Pots regim. Blev de lurade? Ville de bli det? Svaren får vi inte, men väl en bunt relevanta frågor. Dessutom får vi en del sentida kommentarer från ett par av deltagerna.
Parallellt med detta berättas även den otroliga historien om Pol Pot själv, eller snarare om den allmänt uppskattade stjärnstudenten Saloth Sar som så småningom skulle bli Pol Pot. Dessutom har Peter Fröberg Idling stoppat in en del av sina egna intryck, på resa i den beskrivna resans förskräckande spår. Det är inte någon behaglig läsning, men det är mycket intressant.
Ur bokhyllan: Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans (Je voudrais que quelqu'un m'attende quelque part) av Anna Gavalda
Den franska författaren Anna Gavaldas debutnoveller var inte bara en skräll i hemlandet, utan blev också snabbt översatta till en mängd språk. Så här några år senare kan man konstatera att uppmärksamheten var på sin plats, och att denna debut är väl värd att komma ihåg och återvända till. Det är en varierad samling, och som i alla novellsamlingar kommer varje läsare att finna en del som tilltalar henne/honom mer än annat, men nivån är genomgående hög.
Här finns flera berättelser som fastnar. Parisiskan som låter sig bjudas på middag av en man som log mot henne på gatan, en middag som inte riktigt utvecklas som personerna har tänkt sig, fångas med ypperlig blick för vardagens detaljer. Den unge mannen som kör på ett vildsvin med sin fars bil, tror att djuret är dött och stuvar in det i baksätet, där det visar sig vara i högsta grad levande. Veterinären, en stark och prosaisk kvinna, som tar grundlig hämnd för ett övergrepp. Den hemska historien om mannen som bara var lite okoncentrerad vid ratten och gjorde en tvär sväng för att inte missa avfarten från motorvägen, och vad han så småningom förstår blev konsekvenserna. Slutligen den avslutande novellen, en intensiv och samtidigt humoristisk beskrivning av författarens vedermödor.
Att läsa Gavalda är en njutning, vad gäller så väl språk som innehåll. I samlingen Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans kan man finna många varianter av denna njutning - och då har jag inte ens nämnt den utmärkta titelnovellen.
Ur bokhyllan: Ingen dans på rosor (I Never Promised you a Rose Garden) av Hannah Green (pseudonym för Joanne Greenberg)
Ingen dans på rosor börjar med att sextonåriga Deborah körs till ett mentalsjukhus av sina föräldrar. Där får man följa hennes värld, både den inre som under flera år vuxit till att allt mer ta över hennes liv och den yttre på sjukhuset. Den inre världen, Yr, har sin logik, sina gudar som kan ge Deborah lycka och tillfoga henne smärta. I den yttre världen, sjukhuset, finns inpackning i våta lakan - vilket beskrivs som en behandling som kan ge lindring - och medpatienter med varierande grad av medvetande om situationen. Där finns också Dr Fried, psykoanalytikern som tar sig an arbetet att tränga in i och bekämpa huvudpersonens sjukdom.
Deborah var schizofren, sade man när boken kom ut på sextiotalet. Idag skulle man nog använda uttrycket att hon led av en psykos. I det amerikanska fytiotal då den utspelas, verkar beteckningen helt enkelt vara att hon är galen. Sjukdomen beskrivs inifrån och perspektivet ligger till stor del hos den sjuka huvudpersonen, även om läsaren ibland även får se saker ur läkarens och moderns respektive synvinkel. Just denna inifrånskildring, som bygger på Joanne Greenbergs egen sjukdom, är bokens kärna. Den är ovanlig, klar och skrämmande konkret.
I den svenska upplaga jag har, från 1972, finns ett förord av Bo Löfgren där det sägs att romanen bör användas i psykiatriundervisning, som beskrivning av kvalificerad psykoterapi. Det har förstås hänt mycket inom psykiatrin sedan dess. Idag är det lätt att som läsare känna sig tveksam till bokens tro på psykoanalysen som bot för varje sjukdom. Som beskrivning av en svår psykisk sjukdom förblir dock Ingen dans på rosor både intressant och ovanlig, och därför läsvärd som skildring av mänskligt psyke i allmänhet.
Ur bokhyllan : Kosmos: en kort historik (A Brief History of Time) av Stephen W Hawking
Den som brukar intressera sig för populärvetenskap har troligen redan läst Kosmos: en kort historik. (Nog låter den engelska titeln bättre?) Ändå tål den här boken lite mer reklam, främst för dem som kan tycka att fysik och astronomi är intressant, men sällan läser populärvetenskapliga verk. Bäst kan det göras genom att tala om vad Kosmos: en kort historik inte är. Den är inte så ytlig att man missförstår sammanhangen. Den är inte fylld av märkliga formler vars enda funktion i boken är att imponera på läsaren. Den är inte illa skriven.
Här väntar ett stycke god populärvetenskap på läsare som undrar vad Heisenbergs osäkerhetsrelation är eller vad man egentligen vet om svarta hål. Dessutom kan man göra sig av med en och annan vanföreställning om till exempel Big Bang-teorin medan man läser den. Kosmos: en korthistorik tål också att läsas som skönlitteratur - vilket är ett gott betyg.
Ur bokhyllan : Mobbning - gruppvåld bland barn och vuxna av Peter-Paul Heinemann
Peter-Paul Heinemanns Mobbning är inte någon rolig bok. Det är ingen njutbar läsning. Men det är en angelägen bok. Det är en bok som behöver läsas av var och en som vill kunna fungera socialt - men i första hand av dem som på ett eller annat sätt tar hand om barn. Lärare och annan skolpersonal borde egentligen läsa om den inför varje ny termin. Det är helt enkelt en viktig bok.
Det handlar om våld av olika slag, ofta om skrämmande brutalt våld. Det handlar om gruppens låga aggressionströskel och om offrets förtingligande. Fast framför allt handlar det om varje människas förmåga att undandraga sig moraliskt ansvar för handlingar som utförs i grupp och att därmed till synes utan uppsåt bli del i en annans olycka.
Mobbning innehåller både skrämmande fallbeskrivningar och teoretiska resonemang. Analyserna är av skiftande slag och man må instämma eller inte, beroende på sammanhang såväl som egna erfarenheter. Däremot kan läsaren knappast undgå att smittas av den kyligt behärskade upprördhet som finns i Mobbning. Heinemann vet vad han talar om och har all anledning att vara uppbragd.
Genom att använda exempel från skolgårdar jämsides med exempel ur böckerna om Mumintrollen jämsides med beskrivningar av Kibbutzsystemet, blir Mobbning allmängiltig utan att för den skull säga mindre. Sorgligt nog är denna drygt tjugo år gamla debattbok också nog så aktuell. Den presenterar inga säkra lösningar, för några sådana finns inte, men kan kanske ändå ge uppslag åt den som inte vill förtvivla. För även om Mobbning är en deprimerande bok, är den inte utan hopp. Det är nämligen en bok som får läsaren att förstå världen bättre - vilket naturligtvis inte är något nöje.
Ur bokhyllan: Fången på Zenda (The Prisoner of Zenda) av Anthony Hope
Vissa böcker verkar gjorda för stunder av avslappning, tillbringade på favoritläsplatsen inomhus eller i skuggan under ett träd en varm sommardag. Fången på Zenda är en sådan bok. Den presenteras oftast som en ungdomsbok, men kan även charmera läsare i synnerligen mogen ålder.
Historien är tämligen enkel. Engelsmannen Rudolph Rasendyll reser till Ruritanien, där det visar sig att han är till förväxling lik landets kung, även han med namnet Rudolph. Eftersom kungen vid just detta tillfälle blir kidnappad och hålls fången av sin maktlystne bror, får dubbelgångaren raskt rycka in för att rädda situationen. Det är ett pojkboksäventyr, inte tu tal om den saken. Såväl stridsscener som romantik kan utlovas. Samtidigt är det hela inte bara mycket skickligt berättat, utan också sällsynt väl genomtänkt och sammanhållet. Dessutom är sens moralen tydligt skönjbar, men inte övertydlig - att det inte nödvändigvis är den som råkat bli född till kung som visar sig vara den klokaste härskaren. Sämre kan man onekligen tänka sig.
Något stort litterärt verk är det inte, men när helst andan faller på för lite avkopplande läsning är Fången på Zenda en utmärkt bok att plocka ned ur hyllan. Det är en tunn, liten sak, som blir en utmärkt munsbit för någon behagligt lat dag.
Ur bokhyllan: Undantaget (Undtagelsen) av Christian Jungersen
Undantaget rubriceras som en thriller, och verkar på de flesta ställen sorteras in i bokhandelns deckarhyllor. Den passar förvisso in där av flera skäl, det kan man inte förneka. Framför allt är det dock en kusligt välgjord roman om mobbing. Riktigt otäck är den också, inte på grund av de blodiga scener som i och för sig kommer mot slutet (gengren kräver väl sitt), utan i de långa partier som beskriver ett på ytan lugnt kontorsliv.
Berättelsen börjar med två kvinnor strax under de trettio, Iben och Malene. De är mycket goda vänner och dessutom arbetskamrater. När båda får anonyma hotbrev, inleds en kedja av händelser där mycket i livet så småningom ställs på sin spets. Under händelsernas utveckling får läsaren se fler personer, och inte minst deras arbetsplats, ett kontor där fyra personer arbetar. Det framgår sakta att de två kvinnor som vi till att börja med fått se som riktigt lojala och varma vänner utsätter en arbetskamrat för verkligt vidrig behandling. De gör det inte av elakhet, utan till största delen helt omedvetet och utan minsta eftertanke. Här blir historien stundtals rejält obehaglig att läsa, just för att den inte handlar om några monster. Man kan så väl förstå alla inblandade, så kusligt väl.
Till slut blir det som sagt mera av traditionell spänningsroman. För min del hade jag gärna varit utan den upplösningen, inte bara för att det fysiska våldet inte känns nödvändigt för handlingen utan också för att det förenklar en mycket komplicerad psykologi på så sätt att den blir lättare att hålla på avstånd. Fram till de sista delarna är boken dock alldeles fantastisk, läsvärd, tankeväckande -och mycket, mycket otäck.
Ur bokhyllan: Elementarpartiklarna (Les particules elementaires) av Michel Houellebecq
Elementarpartiklarna är en av de senaste årens mest omskrivna och omskrikna franska böcker. Varför den skulle vara så till den milda grad upprörande kan vara svårt att begripa. Det kan naturligtvis bero på att det är svårt att föreställa sig en svensk bokhandlare så upprörd över innehållet i en roman att han/hon vägrar sälja den. Däremot är det en intressant bok, en berättelse som ställer frågor på många plan och har eftertanke nog att inte låtsas leverera svaren. Det är en sciencefictionroman helt utan robotar, raketer och rymdriddare, samtidigt som det är en generationsroman i ordets mer ursprungliga betydelse.
Huvudpersonerna Michel och Bruno är halvbröder. De växer upp under nittonhundratalets andra hälft, övergivna av sina föräldrar och omhändertagna av en mormor respektive en farmor. Michel är udda och koncentrerar sig tidigt på studier. Brunos barndom är ett helvete av misshandel på internatskolor. Som vuxen blir Michel en passionerad forskare, Bruno minst lika monoman i sin jakt efter sex. För dem bägge är sexualiteten ett slagfält och bägge sviker de i den kärlek de trots allt får. De är på många sätt varandras motsatser och ändå mycket tydligt barn av samma tid och liknande omständigheter.
I Elementarpartiklarna beskrivs fantasifulla framsteg i genforskning med suggestivt goda kunskaper i kemi och biologi. Det är ett grepp hämtat ur den mer spekulativa sidan av modern populärvetenskap. Samtidigt kan man placera Michel i den litterära traditionen av vetenskapsmän som i sökande efter kunskap vållat sin egen och omgivningens undergång, med exempel från Faust till Frankenstein. Dock finns en skillnad i att medan Frankenstein bekämpar sin egen skapelse, är Michels enda mål att färdigställa sina forskningar för att därefter kunna dö.
Det är förvisso en mörk historia, men hurvida man bör betrakta den som verkligt pessimistisk är inte alldeles enkelt att svara på. De flesta personer i Elementarpartiklarna hinner dö under romanens gång, men det är nu inte så märkligt om man betänker vad som händer när man följer en människas öde tillräckligt långt. Det är dock inte nog med det, även mänskligheten är på utdöende vid berättelsens slut. Kan en ny varelse som utan lidelser och utan lidanden betraktas som utopi eller dystropi? Det återstår att avgöra, liksom vad som egentligen menas när den fiktive berättaren avslutar epilogen med att denna bok dediceras till människan.
Ur bokhyllan: Med högklackade skor i Sibiriens snö (Ar balles kurpem Sibirijas sniegos) av Sandra Kalniete
På bokmässan 2008 lyssnade jag på ett miniseminarium med Sandra Kalniete, f d lettisk utrikesminister och EU-kommissionär. Efter seminariets tjugo minuter köpte jag raskt ett exemplar av Med högklackade skor i Sibiriens snö. Sedan dess har jag tjatat om den boken, och skänkt bort två exemplar. Det var kort sagt givet att den snart skulle hamna i en bokhyllespalt.
Boken är ett stycke högst personlig nyckelhålshistoria. Kalniete har sökt igenom alla tillgängliga källor för att få veta vad som hände när hennes föräldrar, mor- och farföräldrar deporterades till Sibirien. De var letter som på olika sätt hamnat i vägen för Stalintidens utrensningar och sändes iväg, utan korrekta rättegångar och till stor del utan att ens veta vad de anklagats för. Boken följer dem genom exilen, från den första förvirringen och familjesplittringen till de liv de skapade sig i förvisningen. Sandra Kalniete själv föddes i Sibirien, där hennes föräldrar hade träffats. Det blir alltså en studie omfattande tre generationer, med tyngdpunkt hos den äldsta.
Kalniete är ingen yrkesskribent, och det märks. Stil och språk är inte det som gör Med högklackade skor i Sibiriens snö medryckande. Här finns i gengäld fantastiska och hemska berättelser, representativa och samtidigt djupt personliga. Man får både en översikt av deporteringarnas omfattning och en beskrivning av att äta råttor. Tonen är i huvudsak saklig, och historiska fakta presenteras utan omskrivningar. Sammantaget blir det en bok att läsa ivrigt och sedan fundera länge över.
En av de saker författaren sade på bokmässan var att genom sitt sökande i arkiv och sammanställningen av materialet till Med högklackade skor i Sibiriens snö tyckte hon sig lära känna sina mor- och farföräldrar, av vilka morföräldrarna och farfadern hunnit dö i förvisningen innan hon själv föddes. Läsaren får på sätt och vis också lära känna dessa människor, och samtidigt se hur det personliga är politiskt och det politiska personligt.
Ur bokhyllan: Imperiet (Imperium) av Ryszard Kapuscinski
Det var en av de mycket få gånger jag på senare år har legat på en strand. Jag satt i en solstol med Kapuscinskis Imperiet och skrattade för mig själv. En man kom fram och frågade vad var för rolig bok jag läste och jag svarade ärligen att det var en reportagebok om Sovjetunionens sönderfall. Mannen gick sin väg och såg ut som om han tyckte det var ett väldigt ohövligt avvisande.
Poängen med Imperiet är väl nu inte i första hand att den är rolig. Fast det är den, i formuleringar såväl som i förmågan att fånga absurda scener. Den verkliga poängen är att toppjournalisten Kapuscinski använt kontakter och yrkesstatus till att göra två mycket personliga resor, som sedan blev en likaledes personlig bok. Här finns de omöjliga flygförbindelserna såväl som Sibiriens kyla, samtal med politiker i Sovjetrepubliker på väg mot självständighet liksom med barn på de grå städernas gator.Det hela är rätt avvägt - en högst väsentlig egenskap för en reportagebok - och tillräckligt blandat för att behålla läsarens intresse. Dessutom är det, märkligt nog, komiskt oftare än det är tragiskt. Åtminstone som läsning - som upplevelse skulle komiken kanske te sig annorlunda.
För oss som inte känt vare sig imperiet eller dess sönderfall svida i det egna skinnet är Imperiet ett utmärkt sätt att ändå bevittna det - om än genom någon annans ögon. Det är en bok som ger förvånansvärt god förståelse; vilket ju inte blir sämre av att dendessutom ger en del glada skratt.
Ur bokhyllan: Förföraren (Forføreren), Erövraren (Erobreren) och Upptäckaren (Oppdageren) av Jan Kjærstad
Jan Kjærstads trilogi om den fiktiva TV-berömdheten Jonas Wergeland har två fantasieggande kvalitéer: Den visar hur ett liv kan beskrivas på tre olika sätt och den blir en biografi över det moderna Norge. Visserligen finns det en inledande gåta, det högst påtagliga mysteriet att huvudpersonens hustru ligger död på golvet, en gåta som mycket riktigt får sin slutliga förklaring i den tredje delen, men det är inte den vanliga sortens romanhandling som driver dessa böcker framåt. Tvärtom är det en poäng att läsaren delvis känner till Jonas Wergelands kommande framgångar redan vid barndomsskildringen och att händelserna inte alltid framställs i kronologisk ordning.
Historien är stundtals mycket realistisk, stundtals fantastisk på gränsen till det absurda. Det handlar om allt från TV-mediet till en mormor som tror sig vara Winston Churchill, eller kanske om allt från konsten att vara en god far till hur en pojkes val av vänner kan prägla hans liv. Här finns berätelsen om en stor kärlek och här finns inte minst en intressant syn på litteraturens betydelse i livet. På ett plan är dessa romaner helt enkelt en historia om en man och hans privata relationer, bara sällsynt väl berättad. Samtidigt rymmer de så väldigt mycket mer i det som till synes berättas i förbigående. Missa till exempel inte den charmerande historien om Jonas Wergelands intuition för modern konst...
Den fiktiva biografin blir samtidigt en berättelse om ett land i förändring, om nyrikedom och självmotsägelser. För en svensk läsare lägger det till ännu en dimension - väldiga likheter och ändå synliga olikheter. Dessutom ingiver Kjærstad lust att bese Oslo, varför trilogin särskilt kan rekommenderas för dem som tänker bevista årets IBD-möte i just Oslo i oktober.
Ur bokhyllan: Intill slutet vill jag vittna (Ich will Zeugnis ablegen bis zum letzen) av Victor Klemperer
Victor Klemperers dagböcker från åren 1933-1945 har många intressanta drag. Den som för pennan var en i högsta grad intellektuell person, som mycket medvetet skrev dagbok för eftervärlden och kunde konsten att fånga händelser i skrift. Att kalla de händelser han haft att beskiva för dramatiska är att taga till en kraftig underdrift. Framför allt ligger det dock en drabbande styrka i att utvecklingen här finns nedskriven medan den pågick - utan de kunskaper och den överblick som läsaren naturligtvis äger. Den egenskapen gör Klemperers dagböcker till ett verkligt fascinerande vittnesmål.
Läsaren möter denne Victor Klemperer, en tysk intellektuell vars tämligen modesta akademiska framgång så småningom givit en professur i romanska språk vid den tekniska högskolan i Dresden, en gång i tiden frivillig i världskriget, lyckligt gift och troende kristen. Och jude. Vi kan följa honom genom tider av tilltagande förföljelse och förnedring, från materiella bekymmer till påtaglig och paradoxalt vardaglig livsfara. Med dagens kunskap kan vi se hela vidden av hans misslyckade försök att lämna Tyskland och inse det hjärtskärande i de återkommande förhoppningarna om en kommande vändning, men dagböckerna giver oss också tillgång till det perspektiv som är deltagarens, det som blandar analys av de stora dragen med beskrivning av detaljerna.
Intill slutet vill jag vittna är för all del ingen lättsam nöjesläsning, men särdeles svårforcerad är den inte heller. Det är ett viktigt dokument för alla som vill begripa detta stycke 1900-talshistoria.
Ur bokhyllan: Allah gör som han vill (Allah n'est pas obligé) av Ahmadou Kourouma
Barnsoldater, elva-tolvåringar med automatgevär som i någon landsvägsrövares sold skjuter på allt som rör sig, är inte direkt någonting att skratta åt. En sammanfattning av västra afrikas utveckling under 1900-talets sista år är det än mindre. Ändå tänker jag presentera Allah gör som han vill, historien om barnsoldaten Birahima, som en rolig bok. Inte lustig som ett skämt, men väl rolig i förmågan att beskriva horribla händelser ur naivt barnperspektiv och med förvånansvärt gott humör. Det är därför läsaren står ut med att läsa om dem.
Huvudpersonen blir barnsoldat för att tjäna sitt levebröd på vägen medan han vandrar mellan Liberia och Sierra Leone på jakt efter sin moster. Han går från den ena grupperingen till den andra och ser dem alla med den lugna distansen hos den som inte är ute efter annat än att överleva på bästa sätt. Det dödande han själv deltar i och de döda kamrater han väljer att skriva gravtal över blir del av samma yviga bakgrund i historien om hans unga liv. Utöver händelserna i hans eget liv beskrivs också den politiska utvecklingen ur den luttrade barnsoldatens perspektiv, vilket redan det är nog så originellt och intressant för den som är van att se samma händelse så som de presenteras i europeiska tidningar.
Naturligtvis är det en upprörande bok. Vi vet alla att det finns gott om barn som Birahima, varför denna roman är sann i ordets bästa bemärkelse. Samtidigt är det som sagt en rolig bok, med en formuleringskonst som antagligen givit översättaren gråa hår. Sammantaget gör det Allah gör som han vill till självklar läsning för den som vill känna vår tid. Dess värre betyder det att läsningen även kräver tämligen starka nerver.
Ur bokhyllan: Hinna före Herren Gud (Zdazyc przed Panem Bogiem) av Hanna Krall
En av de mest mytomspunna hjälteberättelserna från andra världskriget och förintelsen är den om upproret i Warszawas getto 1943. Samtidigt är det ett av de minst genomlysta skeendena. Händelseförloppet var kaotiskt och de överlevande få - försvinnande få jämfört med dem som ville förtiga det hela och dem som ville bygga hjältemyten. Av ledarna för upproret var den ende överlevande Marek Edelman. Han har inte gjort särskilt många framträdanden, men han lät sig intervjuas av Hanna Krall. Resultatet blev Hinna före Herren Gud.
Till formen är detta en ovanlig intervjubok, närmast impressionistisk. Den växlar mellan dialog och tredje person och mellan olika tidsplan. Dessa växlingar blir till vilopunkter i en oerhört intensiv berättelse. Kanske är det också därför det så tydligt är en enda berättelse trots att det kan tyckas vara två, en om gettot och en om Edelmans verksamhet som läkare när kriget för länge sedan var över. Här möts historien om kvinnan som levde ytterligare tre månader medan Warszawagettot tömdes med den om flickan som räddades till livet av en hjärtoperation. Den första hann uppleva en kärlek, den andra hann växa upp, älska, föda barn.
Hinna före Herren Gud är en tunn liten bok som går fort att läsa. Att smälta den tar längre tid. Måhända skall den helt enkelt inte smältas, utan bara begrundas.
Ur bokhyllan: Fysiken i Star Trek (The Physics of Star Trek) av Lawrence M Krauss
Man behöver inte älska "Star Trek" för att läsa Krauss Fysiken i Star Trek. Det går alldeles utmärkt att tycka att TV-serien inte är så värst spännande och inte ha sett ett enda avsnitt av den på flera år. Däremot borde de som älskar "Star Trek" också älska Krauss, inte bara för att de magiska orden finns i titeln utan också för att det är en rolig och fantasifull bok.
Fysiken i Star Trek handlar, föga förvånande, om fysikaliska förklaringar av de märkliga science fiction-fenomenen i "Star Trek". Den går på fullt allvar igenom tänkbara sätt att realisera saker som "holo deck" eller "beaming". Att resultatet av undersökningen oftast blir att det tyvärr är omöjligt förtar inte författarens glöd. Här är det förklaringen och de medföljande spekulationerna om vad som egentligen menas med det ena eller andra "Star Trek"-begreppet som är färdens mål, inte några gör-det-själv-instruktioner.
Visst är Fysiken i Star Trek på sitt sätt ett lyckat skämt. Den är dock också en alldeles utmärkt repetitionskurs i grundläggande fysik, eller för den delen en liten introduktion för nyfikna. Bakom masken av TV-tillvänd underhållning döljer sig ett stycke trevlig populärvetenskap.
Ur bokhyllan : De vetenskapliga revolutionernas struktur (The Structure of Scientific Revolutions) av Thomas S. Kuhn
Har någon kunnat undgå ordet "paradigmskifte"? Det brukas och missbrukas ständigt. Ursprunget finns hos Thomas Kuhn, en fysiker som även försökte sig på vetenskapsteori. Hurvida det var ett lyckat försök har diskuterats ivrigt och kommer troligen att diskuteras under överskådlig tid. För ett intressant försök var det definitivt.
Kuhns grundläggande teori, sådan den läggs fram i De vetenskapliga revolutionernas struktur, är att forskning inom varje område utgår från vissa grundförutsättningar som anses fastlagda och bevisade. Men när teorier måste bli alltför komplicerade och lämnar alltför många luckor, leder detta till slut till en kris och ur denna kris skapas en ny uppsättningsådana grundförutsättningar - ett nytt paradigm. Ett vanligt exempel (ur historisk synpunkt sällsynt dåligt men ur pedagogisk synpunkt sällsynt trevligt) är övergången från uppfattningen att jorden var universums centrum till uppfattningen att solen var universums centrum.
De vetenskapliga revolutionernas struktur var egentligen närmast ett utkast. Kuhn hade för avsikt att senare utveckla sina teorier, även om det sedan aldrig blev gjort. Det innebär att det finns tydliga luckor i resonemanget. Delar av teorin, som t ex vad som är tillräckliga villkor för att utlösa ett paradigmskifte, saknas helt eller delvis. Trots sådana svagheter har Kuhns teori ansetts intressant nog att leda till ivriga debatter.
Utöver ett innehåll att fundera över har De vetenskapliga revolutionernas struktur fördelen att vara klart formulerad och i ordets bästa betydelse lättläst. Man behöver inte vara bevandrad i vare sig filosofi i allmänhet eller vetenskapsteori i synnerhet för att ha nöje av den.Dessutom får man veta vad "paradigm" egentligen betyder.
Ur bokhyllan: Torsk (Cod) av Mark Kurlansky
Böcker om vår miljö och människans påverkan på jordens utveckling är på modet just nu, och ibland tycks det som om de produceras speciellt för detta mode. Därför känns det trevligt att ur bokhyllan plocka ned en bok som har hunnit få tio år på nacken men ändå skulle kunna passa in på temat, inte minst för att den även innehåller mycket mer än så. Den boken är Kurlanskys Torsk, som på svenska fått underrubriken "En biografi om fisken som förändrade världen".
Att skriva torskens historia kan tyckas som en vansinnig idé. Ändå fungerar denna idé i Kurlanskys tappning alldeles utmärkt. Från fiskare och fiskhandlandare vidgas perspektivet närmast omärkligt, tills läsaren plötsligt finner sig studera västerlandets kulturhistoria. Det blir kulturhistoria ur ett synnerligen originellt nyckelhålsperspektiv, vilket naturligtvis inte gör det hela mindre intressant. Allt från religion till frihandel kan kopplas till torsken, för att nu inte tala om fiskemetoder och andra fiskarter som också kräver sitt mått av uppmärksamhet. Lägg därtill frågor om utfiskning och miljöpåverkan, stoppa in några torskrecept och tänk det hela skrivet med en väldigt ledig sakprosa, så blir det boken Torsk. Det är en aptitlig anrättning, oavsett om man tycker om fisk.
Ur bokhyllan : Silbermann (Silbermann) av Jacques de Lacretelle
Silbermann är en kort roman, ganska enkelt skriven och till det yttre oansenlig. Också handlingen kan tyckas enkel om den sammanfattas i ett par meningar: En ny pojke börjar i en skolklass. Han är dryg och självsäker. Snart blir han mobbad, våldet trappas upp allt mer och till slut tvingas han fly.
Ändå är det långt ifrån någon enkel berättelse. Tvärtom finns det goda skäl till att Silbermann åtminstone i Frankrike är en klassiker som ständigt finns i pocketupplaga. Utan att använda stora ord ger den en oerhört stark beskrivning av lidandet under mobbens angrepp. Den visar tydligt de orimliga proportionerna mellan detta angrepp och offrets otrevlighet, samtidigt som huvudpersonen Silbermann blir levande just för att han inte är någon marterad ängel. Dessutom ges ett utmärkt porträtt av berättarjaget, Silbermanns ende vän, som under romanens gång utan åtbörder eller synlig revolt förlorar sin tro på föräldrarnas moraliska auktoritet.
Det är en medryckande roman, som också ger en intressant bild av klassrumspsykologi och av hur mobben i kraft av sitt antal får skolans representanter på sin sida. Silbermann borde vara obligatorisk läsning på lärarhögskolan.
Ur bokhyllan : Leoparden (Il gattopardo) av Giuseppe Tomasi di Lampedusa
Leoparden är en av den moderna romankonstens verkliga pärlor. Den är välkomponerad och så enkel att den i själva verket är högst sofistikerad. Den är också medryckande, med en handling som verkar originell trots att det rör sig om ännu en variation av den traditionella familjekrönikan. Det märkliga är bara att Leoparden inte är mer känd.
Med familjekrönikan får läsaren också en lektion i modern italiensk historia. Formen gör det lätt att se hur det gamla möter det nya i godsägaren don Fabrizio Salinas förhållande till sin brorson Tancredi, ivrig anhängare av Garibaldi. Såväl tids- som lokalfärg infinner sig till synes helt osökt.
Kanske bidrar det också till bokens speciella skimmer att författaren di Lampedusa, hertig av Palma, inte gav ut en rad under sin livstid. Två år efter hans död 1957 hade dock en förläggare av ren slump fått tag i manuskriptet och sedan dess är den en modern klassiker.
Klassikerstatusen är välförtjänt. Eftersom Leoparden verkligen är en god roman kan den både tjäna som verklighetsflykt och berätta en hel del om en yttre verklighet. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta.
Ur bokhyllan: Nationers välstånd och fattigdom (The Wealth and Poverty of nations) av David S Landes
Nationers välstånd och fattigdom är en tegelsten i 600-sidorsklassen och den handlar om ekonomisk historia. Dessutom är den lättläst, originell och bitvis ganska upprörande. Landes sammanfattar den nyare världshistorien ur ett ekonomiskt perspektiv, begränsande men därmed också överblickbart, och spårar det västerländska välståndets utveckling från 1500-talet och framåt. Det är måhända inte en bok för en avkopplande eftermiddag i solskenet, men däremot en som är väl värd att läsa ett kapitel i taget och fundera över.
Landes hävdar att välstånd bygger på en kultur som hyllar arbetssamhetens dygd och gynnar innovationer. En del av hans entusiasm kan åtminstone i mina ögon verka något märklig, till exempel ifråga om affärsidkare som är beredda att arbeta dygnet runt. Trots detta är han både intressant och konsekvent och resonemanget har onekligen sina poänger. Ibland kan poängen till och med vara bättre än författaren själv verkar medveten om, så som när han efter ett avsnitt om Nordamerikas framgångar jämför med den spanska kolonialmaktens misslyckande i Sydamerika och beskriver ett hopplöst stelnat Spanien i termer som lätt låter sig överföras till dagens USA.
När man läser Nationers välstånd och fattigdom bör man minnas att det är en partsinlaga. Det är dock inte en inlaga från vem som helst, utan från en professor i ekonomi med stor formuleringsförmåga och en hel del tänkvärt att komma med.
Ur bokhyllan: Tecknens rike av Cecilia Lindqvist
När Lindqvists Tecknens rike gavs ut under 80-talet blev den omskriven, och det med rätta. En populärvetenskaplig kombination av språk- och konsthistoria är förvisso inte någon given bästsäljare, men definitivt någonting väl värt att bli en sådan när resultatet är lyckat. Tecknens rike är ett sådant lyckat resultat. Dess antagligen sedan länge överspelade status som typisk soffbordsbok kan kanske tillskrivas ett välvalt omslag och vår genomsnittliga dragning till det exotiska, men det här är en bok som förtjänar att inte glömmas bort när nyhetens behag falnat. Den förtjänar också i högsta grad att lyftas från soffborden och bli läst.
Tecknens rike är en mängd berättelser om de kinesiska skrivtecknens historia, från skriftens uppkomst till dagens tecken där man ännu kan se hårt stiliserade versioner av de ursprungliga bilderna. Det är mycket vackert, men framför allt är det just berättelser - någonting som kan läsas i en följd eller bläddras fram till små portioner. Den inledande frågan "Varför ser de kinesiska tecken ut som de gör?" är också det bärande temat. Antagligen finns här ett och annat som den som själv kan läsa kinesiska finner långsökt. För den läsare som inte har en aning om alfabetet ifråga är det dock en charmerande introduktion, en njutning som samtidigt lätt leder till sucken "om jag bara hade tid att lära mig sådant..." Det är ett ypperligt sätt att ägna en ledig eftermidddag åt att drömma sig bort.
Ur bokhyllan: Dödssynden (To Kill a Mockingbird) av Harper Lee
Bland den moderna tidens mindre klassiker finns böcker av alla slag, och där har även Lees Dödssynden sin givna plats. Som så många amerikanska romaner går den i princip helt ut på att berätta en historia. Då vill det till att historien också håller för en sådan helt dominerande position, vilket den i det här fallet alltså gör.
Denna historia, sedd genom en nioårig flickas ögon, blir ett sammandrag av den amerikanska söderns raskonflikter kring nittonhundratalets mitt. En svart man anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna. Att rättegången skulle kunna bli rättvis tycks närmast otänkbart, inte minst för berättarjagets far, den vite advokat som fått i uppdrag att sköta försvaret. Som den envise idealist han är gör han ändå sitt bästa. Ur rättegångsdramat växer en bild av ett samhälle som förtrycker och låser alla sina medborgare - vita såväl som svarta - i förutbestämda roller och hat. Det är skickligt gjort, inte minst för att romanen alls inte håller den ton man skulle kunna vänta sig av en indignationsskrift.
Dock är Dödssynden mer än bara en bra berättelse om den amerikanska södern sådan den lever i vår kollektiva föreställningsvärld. Det är också en mycket god studie i mänsklig psykologi, med många olika förhållningssätt gestaltade. Därmed blir den inte bara ett stycke intressant kuriosa, utan en roman som har värde långt utanför den sfär den direkt behandlar. Som så ofta kan man konstatera att det allmänmänskliga gestaltas sällsynt väl i det högst specifika.
Ur bokhyllan: Freakonomics: en vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor (Freakonomics: A Rouge Economist Explores the Hidden Side of Everything) av Steven D. Levitt och Stephen J. Dubner
Mikroekonomiska teorier ur amerikanskt vardagsperspektiv, låter det roligt? För den som ställer sig tvivlande kan man omformulera frågan så här: Vad sägs om en bok som söker svar på frågor i stil med "Om crackförsäljning ger en massa pengar, varför bor då cracklangarna hos sina mammor?" och "Vad finns det för likhet mellan Ku Klux Klan och fastighetsmäklare?" Den boken existerar. Det är Freakonomics.
Ekonomen Levitt applicerar ekonomiska analyser på saker som sällan studerats ur den vinkeln, och med hjälp av journalisten Dubner har några av hans slutsatser formulerats till att bli både hissnande och komiska. Här får man läsa om allt från lärare som fuskar med sina elevers provresultat till abortlagarnas inverkan på brottsstatistiken. Perspektivet är förvisso alltigenom amerikanskt, men mycket av det som beskrivs blir till så vansinniga och komiska historier att man inte behöver vara särdeles intresserad av amerikansk populärkultur för att ryckas med av läsningen. Det räcker gott med lite allmän nyfikenhet på världen.
En stor del av nöjet med Freakonomics är förvisso att den innehåller historier som läsaren knappast har fått berättade för sig någon annanstans, men den har också en poäng utöver det. Freakonomics är en bok om hur världen ser ut när man börjar använda sig av verktyg som funnits länge paring; nya sätt, eller om man saring; vill när man helt enkelt tänker nytt.
Ur bokhyllan: Meijers berättelsen om en släkt (Melnitz) av Charles Lewinsky
Romanen om den schweiziskt judiska, eller möjligen judiskt schweiziska, släkten Meijer börjar 1871, i det fransk-tyska krigets efterdyningar. Läsarna presenteras för kreaturshandlaren Salomon Meijer och hans familj, för att sedan få följa släkten fram till 1945. Det hinner bli fem generationer, med olika öden, med olika personligheter och var och en med sin utveckling. En person förblir dock ständigt densamme: familjespöket onkel Melnitz, som påminner om allt det som ingen vill tänka paring;. Det är också hans namn som utgör orginaltiteln.
Världens skeenden är högst närvarande i Meijers. Här finns förstås tre krig som tydligt påverkar även det neutrala och fredliga Schweiz. Här finns också debatten om förbud mot kosherslakt och synen på medborgerliga rättigheter. Främst handlar boken dock om allt det som speglas i romanpersonernas enskilda liv - allt det specifika och allt det allmänmänskliga. Berättelsen om den starka matriarken som till slut drabbas av åldersdemens hör till släktens liv, och det gör också berättelsen om mannen som tror att han skall vinna fördelar genom att låta döpa både sig själv och sin son, men bara skapar en stor vilsenhet.
Visst kan man lära sig lite om europeisk närhistoria genom att läsa Meijers. Ändå är boken inte i första hand att betrakta som en historisk roman. Det är en mänsklig roman, och därför mänskligt komplicerad. En av de bäst porträtterade figurerna, Chanele, skulle troligen säga "Var i Schulchan orech står det att det skall vara enkelt?" Enkelt är det inte, men inte heller svårläst.
Ur bokhyllan: Tant Julia och författaren (La tia Julia y el escribidor) av Mario Vargas Llosa
Huvudpersonen i Tant Julia och författaren är en artonårig juridikstudent med författarambitioner. Han arbetar även på en lokalradiostation i Lima och tar ganska lätt på juridiken. Dess allvarligare får han taga kärleken när han blir förälskad i en fjorton år äldre kvinna. För att göra saken mer komplicerad är hennes syster gift med hans morbror, vilket gör henne till unge Marios "tant Julia". Att hon dessutom är skild gör inte saken bättre ur den katolska släktens synpunkt.
På radiostationen finns också en författare av radioföljetonger, som lyckas skriva ett stort antal serier samtidigt som han själv spelar med i dem alla. De utspelas i de mest skiftande miljöer, men hjälten är alltid en person i femtioårsåldern som beskrivs med orden "hög panna, örnnäsa, genomträngande blick, godheten och rättskaffenheten själv". Så småningom börjar dock figurer från en följetong att plötsligt dyka upp i en annan, namn förväxlas och stor oreda råder tills alla radioserierna drabbas av katastrofer som dödar samtliga personer.
Det finns mycket roligt i Tant Julia och författaren. Inte minst gäller det den dramatiska berättelsen om hur Mario och Julia, på flykt undan hans uppretade familj, söker en borgmästare som är beredd att viga dem trots att han är omyndig. Samtidigt är den skriven i en fullständigt realistisk stil - med undantag för de inlagda radioserieavsnitten som utgör en vänlig parodi på gengren.
Tant Julia och författaren betraktas som en självbiografisk bok. Det är säkert berättigat, men det är som skönlitteratur den skall läsas, inte som författarbiografi.
Ur bokhyllan : Herrar föredrar blondiner (Gentlemen Prefer Blondes) och Men herrar gifter sig med brunetter (But Gentlemen Marry Brunettes) av Anita Loos
Ren underhållningslitteratur må vara nog så njutbar för stunden; den överlever sällan särdeles länge. Det finns naturligvis undantag även från denna regel, böcker som först kan verka vara dagsländor men visar sig vara så roliga och träffande att de överlever i generationer. Ett sådant underhållande undantag är Anita Loos Herrar föredrar blondiner från 1925 och uppföljaren Men herrar gifter sig med brunetter.
Berättarjaget i denna hejdlösa drift med amerikanska könsroller och förföriska blondiners list är naturligtvis en amerikansk blondin, den lika naiva som oemotståndliga Lorelei Lee. För den som mött henne kommer alla massfabricerade blondinskämt för alltid att sakna såväl klang som udd. Här finns nämligen en roman där snart sagt varje kapitel kan få en känslig läsare att skratta sig till magont.
Herrar föredrar blondiner är på sitt sätt ett tidsdokument lika väl som en intelligent satir, men det är den rena underhållningen som givit den värde nog att överleva. Luta er därför tillbaka och tillbringa en rolig kväll med Anita Loos. Till ytterligare frestelse följer inledningen i Kerstin Öhrströms svenska översättning.
"En herre som är min vän och jag dinerade på Ritz igår kväll och han sa att om jag tog penna och papper och skrev ner alla mina tankar så skulle det bli en hel bok. Då måste jag nästan le, för vad det verkligen skulle bli så skulle det bli en hel massa enklysopedier. Ja, jag menar att det verkar som jag tänker nästan jämt."
Ur bokhyllan: Hej lättja (Bonjour paresse) av Corinne Maier
Ännu en bok om företagskulturer, det är väl ändå någonting som ingen människa orkar läsa. Nog så sant, men Hej lättja innehåller en ovanlig vinkling av de uttjatade fraserna om effektivt arbetsliv. Ekonomen Corinne Maier har nämligen skrivit en handledning i att göra så lite som möjligt på arbetstid, en handledning som i all sin skämtsamhet samtidigt är en pamflett med en hel del glöd. Budskapet är att det inte finns någon anledning att vara lojal mot storföretag som givetvis inte är lojala mot sina anställda.
Det är en omdiskuterad bok, och säkert i hög grad avsedd att vara det. Tro för den skull inte att det handlar om provokation enbart för provokationens skull. Den här pamfletten är inte bara intelligentare än så, utan också högst relevant för vår samtid. Men tanke på antalet människor som ägnar väsentliga delar av sin vakna tid åt att försöka manövrera sig igenom stora företags byråkratier, kan man rent av sträcka sig till att säga att det är en viktig bok så tillvida att den hjälper oss att förstå vår samtid.
I bästa franska tradition vågar Maier taga ut de intellektuella svängarna ordentligt. I Hej lättja refereras till såväl serien Dilbert som till filosofi och psykoanalys. Lägg till en framställning med osedvanligt högt tempo och gott om språklig humor, så klarnar intrycket ytterligare. Alltså finns goda skäl att för en stund lägga upp fötterna på skrivbodet och fräckt lata sig i sällskap med Hej lättja.
Ur bokhyllan: Priset på vatten i Finistère av Bodil Malmsten
"Jag bor i Finistère för att jag har flyttat hit. Det är ingen slump, det finns ingen slump för en erfaren kvinna."
Det är inte den yttre handlingen som är vitsen med Priset på vatten i Finistère, det kan man lika gärna konstatera direkt. Berättarjaget köper hus i Bretagne, anlägger trädgård och bekantar sig en smula med grannarna. Hon forslar sten, gräver i jorden och berättar små historier för läsaren. Mellan dessa vardagligheter dyker det dock upp en berättelse. Hurvida den handlar om att roa en smula, om vad som egentligen är väsentligt i livet, eller kanske om bådadera - det får man själv avgöra.
Referaten av hur huvudpersonen stammar sig fram på franska, med det hon faktiskt säger översatt till svenska, är komiska höjdpunkter att skratta högt åt. Typbeskrivningar av grannskapet lär också framkalla en god dos leenden. Blandat med sådana observationer finns en nog så allvarlig uppgörelse med samhällssystem som inte fungerar och med människan som inte lyckas förvandla sig själv, inte ens genom att fly till ett nytt liv långt ifrån det gamla. Sammantaget är Priset på vatten i Finistère en bra bok att fly in i för att få avkoppling, men den rymmer även eftertanke. Den är dessutom en väldigt bra ingång till Bodil Malmstens författarskap, som i sin tur är ett av de mest intressanta författarskap vi för närvarande har på svenska.
Ur bokhyllan: Huset Buddenbrook (Buddenbrooks. Verfall einer Familie) av Thomas Mann
Huset Buddenbrook är nobelpristagaren Thomas Manns debutroman från 1901. Liksom många av hans senare verk kan denna bok läsas som en studie i förfall. Det går onekligen utför med familjen Buddenbrook allt eftersom romanen följer dem från en generation till nästa. Ändå finns det annat som är viktigare i detta verk, i form av alla de händelser läsaren får följa under handlingens gång - stora, små, stundtals roande och framför allt mycket levande händelser.
Måhända är Huset Buddenbrook ett gott exempel på vad många människor skulle kalla en riktig roman. Det är en släktkrönika där personer föds och dör och där var och en av de viktigare personerna har en distinkt men nyanserad karaktär. Handlingen är tydlig utan att för den skull vara enkel. Man får veta "hur det går". I fråga om den saken kan man även lägga märke till ett av de verkligt stora författarnas kännetecken; Mann har lämnat ett par frågor obesvarade, ett utrymme för läsarens fantasi som inte minskar berättelsens klarhet.
Det är en njutning att genom Huset Buddenbrook förflytta sig till ett högborgerligt Lübeck. Där kan man följa Toni och Thomas Buddenbrook genom livet eller undra vem den gamla damen tyckte sig se när hon låg döende. Det är ett nöje av det speciella slag som bara en verkligt god roman kan giva.
Ur bokhyllan: Glöd (Agyertyak csonkig agnek) av Sandor Marai
Märkligt nog finner man sällan romaner som beskriver åldrande. Än mer sällsynta är berättelser som beskriver åldrande i termer av att känslor kan mogna till någonting helt annat än man kunde vänta sig, att det inte är det som i förstone verkar viktigt som visar sig vara viktigt på lång sikt. Den tunna men koncentrerade romanen Glöd är en sådan bok. Det är en i ordets bästa bemärkelse originell roman.
Ramhandlingen kan tyckas enkel. Henrik och Konrád träffas efter att inte ha sett varandra på fyrtioett år. I sin ungdom var de vänner. Denna vänskap, som inleddes på kadettskolan, beskrivs bland annat med följande utmärkta citat:
"Deras vänskap var lika allvarlig och ordlös som varje stor känsla som är livslång. Och som i varje stor känsla fanns det också i denna blygsel och skuldmedvetande. Man tar inte ostraffat en människa från de andra människorna."
De växte upp, Henrik gifte sig, den starka vänskapen bestod. En dag gav sig Konrád av utan ett ord till avsked. Snart får läsaren också veta anledningen. Denna förklaring är dock det enda i romanen som utvecklas så som man kan vänta sig. Vad som sedan följer är alls inte vad som brukar följa, den scen man förväntar sig kommer aldrig, utan istället presenteras personernas utveckling på ett helt annat sätt.
Samtidigt som Glöd väldigt tydligt utspelas i ett "Mitteleuropa" som var förlorat redan när den skrevs 1942, är det i högsta grad en allmängiltig roman, en bok om hur människor kan fungera. Till avslutande lockbete följer ännu ett citat:
"Men i djupet av din själ fanns en krampaktig känsla - längtan efter att vara annorlunda än du var. Det är det värsta öde som kan drabba en människa. Längtan efter att vara annorlunda och en annan än den man är: en smärtsammare längtan kan inte brinna i ett människohjärta."
