Ur bokhyllan
Dessa bokrekommendationer publiceras i form av en återkommande spalt i Mensa Sveriges föreningstidning Legatus Mensae. © Monika Orski
Ur bokhyllan: Kvinnligt manligt mänskligt (Sex and Temperament in three Primitive Societies) av Margaret Mead
Socialantropologin är en vetenskap som verkar lockande på lekmannens fantasi. I synnerhet kan äldre antropologiska studier ofta vara fängslande, med sin kombination av enkel psykologi, exotism och uppriktig vilja att förstå det okända. Meads studie av "tre primitiva samhällen" på Nya Guinea är ett charmerande exempel på denna kombination. Därtill är den, om jag som utanförstående förstår saken rätt, ett av de verk som fört antropologin framåt.
Hos Arapesh var de egenskaper som i väst uppfattades som kvinnliga dominerande för hela kulturen. Samarbete, ständigt relationsbyggande och omsorg om små barn var de ideal alla samhällsmedlemmar skolades in i. Inte långt därifrån, hos Mundugumor, var det tvärt om en extrem anpassning till påstått manliga beteenden som dominerade. Där uppmuntrade kulturen till strid i alla sammanhang, för såväl kvinnor som män. Slutligen beskrevs Tchambuli som ett folk där männen smyckade sig för att behaga medan kvinnorna var energiska och drivande.
Sammantaget kan det förvisso låta tendensiöst. Meads innegående skildring av de tre folkens seder undviker dock galant den fällan, eftersom hon även redovisar mycket av kringliggande omständigheter. Inte minst blir det fascinerande när hon undersöker vad som händer med de individer som av ett eller annat skäl - förmodat medfött temperament eller atypiska tidiga upplevelser - inte passar in i respektive folks mallar för normalitet.
Kvinnligt manligt mänskligt skrevs på 1930-talet. Givetvis har mycket hänt sedan dess, såväl på Nya Guinea som inom den antropologiska forskningen. Ändå känns en recension som citeras på omslaget till den svenska upplagan från 1968 fortfarande aktuell: "Låt oss genast understryka att detta arbete icke blott är vetenskapligt betydelsefullt utan också lärorikt och roligt för envar."
Ur bokhyllan: Lydnad och auktoritet (Obedience to Authority) av Stanley Milgram
Milgrams Lydnad och auktoritet var nog ett givet val för bokhyllan. Inte nog med att det är en fascinerande psykologisk studie som är lättläst även för den som inte har fackkunskaper på området, den har också omnämnts i samtal på flera mensamöten. Dessutom var det en vän och tillika mensan som beskrev den här boken på ett sådant sätt att jag bestämde mig för att beställa hem ett exemplar och läsa den genast. Ganska många månader senare har den fortfarande en tendens att dyka upp i mina tankar i diverse olika sammanhang.
Det psykologiska experimentet gick ut på att få frivilliga deltagare att tro att de deltog i en studie av inlärningsmekanismer och därför skulle giva en annan människa elchocker. Den föregående teorin var att ytterst få skulle gå med på att utsätta ett oskyldigt offer för någonting sådant, men det visade sig snart att de flesta genomförde det förmodade experimentet, även när det kom till att giva mycket kraftiga elchocker. De lydde helt enkelt order.
Upprepade experiment och variationer i utförandet pekade alla åt samma håll. När människor befinner sig i en situation där någon de uppfattar som en rättmätig auktoritet befaller dem att göra det ena eller andra, gör de det. De lyder, oavsett om auktoritetspersonen ifråga inte har någon som helst funktion i deras normala liv och oavsett vad deras moral säger om handlingen som sådan. En överväldigande majoritet av försökspersonerna fortsatte så länge de blev tillsagda att göra det, även när det förmodade offret skrek på hjälp.
Att lära sig hur människor fungerar är sällan trevligt. Däremot är det ofta intressant, vilket denna bok är ett utmärkt exempel på. I Lydnad och auktoritet formuleras de förskräckande slutsatserna i samma lugna stil som används för att beskriva detaljerna i experimenten. Sedan återstår att fundera över vad detta innebär för livet och mänskligheten. Sådana funderingar kan vi alla behöva ägna oss åt ibland. Läs Milgram!
Ur bokhyllan : Nalle Puh (Winnie-the-Pooh) och Nalle Puhs hörna (The Houseof Pooh Corner) av A. A. Milne
Troligen har de flesta redan läst Nalle Puh och Nalle Puhs hörna eller fått dem lästa för sig. Dessa barnböcker är så välkända att det är svårt att undkomma dem. Men de flesta har nog gjort Nalle Puhs bekantskap vid en ålder då man ännu inte till fullo uppskattar uttryck som "en gång för mycket, mycket länge sedan, ungefär så där i fredags" eller "ju mer han tittade in, desto mer var Nasse ute". Därför är det väl värt att återupptaga bekantskapen.
Egentligen är Nalle Puh en barnbok för vuxna, vilket naturligtvis inte hindrar att många barn uppskattar den. Den har onekligen förtjänat sin status som litterär klassiker. De korta sagorna innehåller många underbara formuleringar och persongalleriet är charmerande. Har någon glömt den beskäftige Kanin eller den dystra åsnan I-or? I så fall är det hög tid att läsa om böckerna om Nalle Puh - för något lämpligt litet barn eller för sig själv och sin nalle.
Ur bokhyllan: Svenskan i tusen år Glimtar ur svenska språkets utveckling red Lena Moberg och Margareta Westman
De flesta läsande människor intresserar sig för det egna språket, liksom ofta även för främmande språk. Därför är det egentligen märkligt att bokhandelsdiskarna inte dignar av populärvetenskapliga arbeten om språkvetenskap. För den som söker finns det ändå en del guldkorn, bland annat den relativt nya samlingen Svenskan i tusen år.
Här finns en bunt intressanta och lättbegripliga upsatser om språkets utveckling, uppställda i kronologisk ordning. Läsaren får sig till livs vikingaspråk, medeltida språkblandningar och moderna sociolekter. Det är att rekommendera att läsa sakta, trots att alla inblandade författare skrivit texter som mycket väl låter sig läsas som man läser skönlitteratur. Innehållet förtjänar att tagas in var för sig, utan de sammanblandningar en alltför hastig genomläsning lätt leder till.
Verkligt god populärvetenskap är som bekant sällsynt. Det är ytterligare ett skäl att glädjas åt Svenskan i tusen år. Sedan är det naturligtvis inte dumt att vinna nya kunskaper om sitt språk ur ren nöjesläsning.
Ur bokhyllan: Stalin, den röde tsarens hov (Stalin, the Court of the Red Tsar) av Simon Sebag Montefiore
I mötet mellan vågen av populärhistoria och vågen av biografier, verkar tyrannbiografin ha fått en särskilt aktuell lockelse. Därför är det föga förvånande att det funnits ett par böcker om Stalin i de senaste årens bokskörd. Den mest uppmärksammande av dem är nog Simon Sebag Montefiores Stalinbiografi, som egentligen inte alls är en biografi, utan en studie av hovintriger under en mordisk härskare.
Förvisso står Stalin själv oftast i centrum för berättelsen, men det är ändå hans omgivning som lyfts fram som det verkligt intressanta. Här har författaren gjort ett gediget arbete, såväl med att söka igenom arkiv och göra intervjuer med de fåtaliga överlevande som med att förklara skeenden och sätta dem i relation till tidens händelser. Därmed blir detta stycke populärhistoria, till synes nästan oavsiktligt, också en sorts sammanfattning av sovjetisk och europeisk historia under Stalinepoken.
Trots att världshistorien ständigt är närvarande, är dock bokens tema de rent mänskliga aspekterna av ett liv i tyrannens närhet. Genom att visa det monstruösa i hovfamiljernas beteende, men samtidigt visa dem som människor och inte som monster, gör den även de hemskaste saker begripliga. Just detta är den här biografins stora styrka. Därför må det vara förlåtet att Montefiores berättarröst stundtals blir väldigt beskäftig. Här finns någonting att berätta, någonting som får läsaren att förstå världen lite bättre.
Dessutom är det en lättläst bok. Det finns alltså inget skäl att låta sig avskräckas av tegelstensformatet. Däremot skall man kanske inte ha alltför känsliga nerver om man vill kunna läsa den utan mardrömmar.
Ur bokhyllan: Överfallet (De aanslag) av Harry Mulisch
Det börjar med ett dramatiskt skeende. En januaridag 1945 dödas en ökänd nazikollaboratör på en gata i utkanten av Haarlem. Tolvårige Anton ser hur grannarna släpar bort kroppen, så att den ligger framför huset där han bor med sin familj istället för framför grannarnas hus. Några timmar senare har huset bränts ned till vedergällning och Antons föräldrar och äldre bror skjutits ihjäl.
Denna dramatiska inledning visar sig dock vara just en inledning mer än ett steg rätt in i handlingens kärna. För även om Överfallet kan läsas som en gåta där motiv för de olika personernas handlande sakta uppdagas och sammanhangen klarnar först i de sista kapitlen, kan den också läsas som berättelsen om det efteråt som så ofta blir glömt till förmån för dramatiken. Anton växer upp hos kärleksfulla släktingar, det går honom väl i livet - men hur stora skador han bär med sig vet han knappast ens själv.
Överfallet rymmer många trådar, många aspekter av ett liv som förvisso präglas av dramat i huvudpersonens barndom, men samtidigt innehåller det de flesta liv innehåller. Romanen glömmer heller inte andra infallsvinklar; såväl gamla motståndsmän som den döde kollaboratörens son får taga plats i handlingen. Sammantaget blir det en mycket tänkvärd berättelse. Dessutom kan man räkna boken till godo att vi sällan får tillfälle att läsa översättningar från nederländska, men skall man döma av Överfallet bör där finnas en del intressant litteratur att utforska.
Ur bokhyllan: Den unge Törless förvillelser (Die Verwirrungen des Zöglings Törless) av Robert Musil
Musils debutroman är en berättelse om grymhet skapad av tillfälligheter mer än av inre drift. Titelns unge Törless blir en av en skolkamrats plågoandar på den isolerade internatskola han skickats till. Han är mer nyfiken än ond, mer förströdd än brutal. Ändå, eller kanske delvis på grund av dessa drag, blir han del av översitteriet.
Nu är Den unge Törless förvillelser mer än ännu en historia om en olycklig barndom. Den är mästerligt berättad med en teknik av stark distansering som alltid lämnar läsaren en viss osäkerhet om vad man egentligen bör läsa in mellan raderna. Det är också ett porträtt av bödeln som nyligen nått den ålder då han börjar förstå vad han gör, av en pojke som experimenterar med såväl sitt eget samvete som med andras tillvaro. Därtill är det en god beskrivning av fysisk och moralisk nöd.
Till omfånget är denna roman en tunn liten bok. Innehållet är förvisso allt annat än tunt. Ändå är den förvånansvärt lättläst, kanske rent av väl lätt att läsa snabbt eftersom den egentligen kräver viss eftertanke.
Ur bokhyllan : Hon går genom tavlan, ut ur bilden av Johanna Nilsson
För den som har ont om tid till att läsa skönlitteratur ligger det en trygghet i att hålla sig till klassikerna. Det som under många år sållats ut och ansetts värt att fortsätta läsa är ju i regel bland det bästa epoken presterat - även om det för var och ens smak finns flagranta undantag. Av samma skäl är det lätt hänt att det just inte blir av att läsa färska debutanter. I regel är det väl ett gott omdöme redan om det varit värt tiden och att det skulle vara någonting verkligt bra är naturligtvis sällsynt av det enkla skälet att verkligt bra verk ÄR sällsynta.
Efter denna inledning tänker jag rekommendera en relativt ny svensk författares debutroman. I just det här fallet tror jag nämligen att det är väl värt att klämma in den mellan ett par klassiker (t ex under julledigheten när de flesta har lite mer ledig tid än vanligt). Boken med den långa titeln Hon går genom tavlan, ut ur bilden kom 1996 och finns nu även i pocketupplaga. Det är en skakande historia om utstötthet, mobbing och sinnessjukdom. Allting skildras inifrån Hanna,en vanlig unge som vid tio års ålder oväntat slungas ut i det ständiga offrets hopplösa tillvaro. Språket är följsamt, handlingen enkel i sin grymhet och persongalleriet känns äkta, inte minst för att huvudpersonen inte framställs som någon ängel och för att även plågoandarna kan uppvisa mänskliga drag.
Hon går genom tavlan, ut ur bilden är inte någon mysläsning för ett familjesamkväm. Den kan rent av vara direkt plågsam att läsa. För den som har nerver nog är det dock väl värt anspänningen. Inte bara för att det är en mycket intressant historia, utan också för att den är sällsynt väl berättad. Åtminstone i min bokhylla kommer det att finnas plats för Johanna Nilsson i fortsättningen också.
Ur bokhyllan: Underkastelsens sötma (Stupeur et tremblements) av Amélie Nothomb
Äntligen! Nu finns en roman av Amélie Nothomb översatt till svenska, vilket betyder att även de av er som inte läser skönlitteratur på franska kan stifta bekantskap med en av vår samtids intressantaste författare. Nothomb har förmågan att presentera vansinniga idéer och fullkomligt osannolika uppslag på ett sätt som får berättelsen att kännas alldeles självklar. Hon har också skrivit ett antal romaner där berättarjaget kan antas vara nära besläktat med hennes egen person. I sådana förmodat självbiografiska sammanhang beskrivs diverse högst märkliga händelser. Den mest kända av dessa självbiografiska romaner är den som nu har översatts och på svenska fått titeln Underkastelsens sötma.
Låt er nu inte luras av titelns fånighet. Den franska titeln, med den ungefärliga betydelsen "förskräckt och darrande", syftar på en beskrivning av hur undersåtarna förmodats närma sig den japanske kejsaren. Det är också den attityd var och en skall visa sina överordnade på det japanska storföretag där berättarjaget tar arbete. Så som det förväntas börjar hon från botten - och lyckas trots detta bli degraderad. Dock beror det spektakulära misslyckandet inte bara på att hon förvisso vistas i en sjuk miljö, inte ens i kombination med att miljön för en europé ter sig fullständigt absurd. Det beror också på att hon verkligen inte har en aning om hur man beter sig. Här närmar vi oss romanens storhet. Läsaren ser hur hopplöst huvudpersonen ställer till det för sig, förstår varför hennes närmaste chef avskyr henne, och kan samtidigt förstå henne oerhört väl och identifiera sig med henne.
Det är en tragisk historia, men det är också en mycket underhållande historia. Underkastelsens sötma är en roman som visar läsaren vägen in i en främmande värld, en märklig och på många plan oemotståndlig värld. Den är också en utmärkt ingång till ett väldigt spännande författarskap.
Ur bokhyllan: Kollektivt självmord (Hurmaava Joukkoitsemurha) av Arto Paasilinna
Nu när momssatsen på böcker äntligen har sänkts till att motsvara den på andra livsmedel, rusar rikets bokomaner till bokhandlen med förnyad entusiasm. Därför verkar det passande att i årets första bokhyllespalt rekommendera en nutida författare som oftast finns väl representerad hos bokhandlare med hyggligt sortiment. En alldeles utmärkt sådan författare är Arto Paasilinna, som producerat ett flertal vansinnigt komiska och komiskt vansinniga romaner. Min speciella favorit heter Kollektivt självmord.
Historien inleds en midsommardag då två män sökt sig till samma lada
för att taga livet av sig. De skjuter upp sina självmord och bestämmer
sig så småningom för att samla en större grupp självmordskanditater.
Sedan följer en lång resa med turistbuss, på jakt efter lämplig plats
för ett spektakulärt kollektivt självmord. Denna handling beskrivs på
ett sätt som kan få den mest luttrade läsare halvdöd av skratt. Låter
det otroligt? Här kommer ett litet exempel på Paasilinnas humoristiska
metod, inledningen till det andra kapitlet:
"Ett trivialt sammanträffande hade räddat livet på två driftiga finska
män. Att ett självmordsförsök misslyckas behöver inte vara världens
sorgligaste tilldragelse. Man kan inte lyckas med allt här i livet."
Paasilinna har kallats för "en finsk Woody Allen". Jag skulle snarare likna hans böcker vid de gamla "screw ball"-filmerna, de där handlingen var alltigenom absurd och dialogen så full av skämt att det inte skadade om hälften av dem föll platt till marken. Naturligtvis kan han också ordnas in i en litterär tradition som hanterar svåra ämnen med ironi och humor, från Cervantes via Moliere och Austen till Hasek. Framför allt har han dock sin egen stil, en satir med särskild självdistans och plats för överseende.
Hur det går för de potentiella självmördarna får kommande läsare
själva taga reda på. Jag kan dock avslöja att det hinner hända mycket
innan bussutflykten är slut. Som ytterligare lockbete följer här ett par
meningar ur slutkapitlet:
"Han lärde sig tala portugisiska på två månader, vilket inte var så
konstigt, eftersom det portugisiska uttalet påminner överraskande mycket
om det samiska. Portugisiskan har ju utvecklats ur vulgärlatinet och
samiskan ur renarnas råmanden."
Ur bokhyllan: Fördjupade studier i katastroffysik (Special Topics in Calamity Physics) av Marisha Pessl
Jag medger att jag inte är särdeles förtjust i den amerikanska grenen av den engelskspråkiga litteraturen. Amerikanska romaner har en tendens att vara så inriktade på att berätta sin historia klart och tydligt, att bara de allra bästa författarna lyckas göra det på ett intressant sätt. Efter att ha läst Fördjupade studier i katastroffysik, är jag dock beredd att ta tillbaka och ivrigt hävda motsatsen. En tradition som lockat fram en sådan här debut har enorma kvalitéer.
Marisha Pessls debutroman från 2006 blev en närmast omedelbar succe, som snabbt spreds över den engelskspråkiga världen. För några månader sedan kom så även en svensk översättning. Därmed blev den självskriven för Bokhyllan.
Först ser det ut att vara en spänningsroman med en intressant ingång. Den belästa och udda skolflickan Blue van Meer har hittat en lärare död, och söker svaret på frågan om det rör sig om självmord eller mord. Kroken är utlagd och berättelsen kan börja. Snart ser det dock snarare ut att vara en utvecklingsroman, späckad med litterära och filosofiska referenser. Blues originella uppväxt med faderns undervisning ger både lustiga poänger och intressanta tankar. Mycket riktigt får vi följa en utveckling som så småningom leder längre än vare sig huvudpersonen eller läsaren kunnat föreställa sig när den inleddes. Är då boken en deckare eller ett utvecklinsdrama? Fördjupade studier i katastroffysik visar sig till slut vara bådadera, men framför allt är den mycket mer än så. För att förstå vad den är måste man helt enkelt läsa den.
Ur bokhyllan: Glaskupan (The Bell Jar) av Sylvia Plath
Vissa böcker blir ungdomsikoner, sådant som man förväntas läsa ungefär mitt i tonåren och sedan lägga ifrån sig. De handlar i regel om unga människor som försöker orientera sig i övergången från barndom till mognad, gärna under svåra eller dramatiska omständigheter. En del av dem bör man inte återvända till, det kan förstöra minnet av den identifikationens glädje de en gång erbjöd. Andra tål omläsningnar, även en omläsning i stabil medelålder, långt ifrån den tidiga ungdomens möjligheter och risker. Glaskupan är en sådan bok.
Huvudpersonen i Glaskupan, en nittonåring som alltid gjort allting rätt, alltid varit en duktig flicka och alltid fått A i betyg, är utrustad med de inre och yttre svårigheter som hör till genren. Ändå blir hon ovanlig redan i hur dessa har fördelats. Det centrala problemet i romanen är nämligen en sjukdomshistoria, berättelsen om en ung kvinna som blir psykiskt sjuk. Varje steg på vägen ses genom hennes egna ögon, inklusive den verkligt förfärliga känslan av att inte förstå sina egna reaktioner. Samtidigt gestaltar hon också den oerhört starka livsångest som nog de flesta tänkande människor måste leva sig igenom under ungdomsåren. Resultatet är skrämmannde suggestivt.
Trots att, eller möjligen för att, den håller ett konsekvent personligt perspektiv, ger Glaskupan också en mycket övertygande bild av amerikanskt 1950-tal. Det är en tid när framför allt unga kvinnor har all anledning att vara förvirrade. Ändå blir det bestående intrycket, utöver historien om sjukdom och ett möjligt tillfrisknande, snarare en berättelse om det svåra konstnärsblivandet än om tidsbilder. Kanske handlar den helt enkelt, som så mycket god litteratur, om den svåra konsten att bli människa.
Ur bokhyllan: Lord Nevermore av Agneta Pleijel
Ett antal originella livsöden, några långa resor, och en bild av världen sådan den tedde sig under nittonhundratalets första hälft. Det är ingredienser som en skicklig författare bör kunna göra en god roman av, och i Lord Nevermore demonstrerar Agneta Pleijel att hon är en mycket skicklig författare. Just därför finns det naturligtivs även mycket mer i romanen än de nyss skissade ingredienserna.
Huvudpersonerna är historiska personer: den moderna antropologins fader Bronis?aw Malinowski, konstnären Stanis?aw Witkiewicz (Witkacy) och Malinowskis hustru Ellie Rose. Den som tycker om den sortens pussel kan säkert ha mycket roligt av att se hur Pleijel blandat bakgrundsfakta med rena fantasier för att bygga upp en berättelse som är fylld av utvikningar men ändå håller ihop. Den som aldrig har hört talas om dessa historiska personer behöver dock inte oroa sig, åtminstone inte vad det gäller att njuta av boken. Lord Nevermore är en roman. Läsaren förväntas inte närma sig den med förkunskaper, eller på jakt efter historiska fakta. Ändå är just den gedigna förankringen i historien en av de saker som gör den intressant.
Vad handlar den då om? Om kärlek, vänskap, ambitioner och om några av de alla motsättningar dessa mänskliga drivkrafter orsakar. Om två unga män som skiljs åt efter ett gräl för att aldrig mer tala med varandra, men ändå fortsätter tänka på varandra. Om världens utveckling och konstnärens frihet. Det är stundtals dramatisk, alltid genomtänkt och på det hela taget mycket njutbar läsning.
Ur bokhyllan: Den fulländade talaren (ur Institutio oratoria) av Quintilianus
De som intresserar sig för antiken har antagligen redan för vana att hålla ögonen på Wahlström & Widstrands klassikerserie. Genom den har vi fått nyutgåvor och ibland nya översättningar av flera verk som egentligen skulle vara väl förtjänta av bokhyllespalter. Den här gången går jag in på ett som jag särskilt fastat för, mycket för att det är förvånansvärt lättläst och samtidigt informativt. Det är Quintilianus i Bengt Ellenbergers översättning och urval, som fått titeln Den fulländade talaren.
Av Quintilianus Institutio oratoria i tolv böcker får man här ett smakfullt utsnitt i en ganska tunn volym. Urvalet räcker dock till för att få fram mycket som känns både tidstypiskt och tidlöst. Quintilianus skriver nämligen om mycket mer än bara retorik, eller utsträcker snarare retoriken till att omfatta all mänsklig bildning. Därför kan läsaren få veta både hur en romersk yngling bör fostras till god allmänbildning och hur antikens författare värderades under det första århundradet enligt vår tideräkning.
Beskrivningen av en lämplig utbildning, som inte minst skulle omfatta "goda seder", ger intressanta inblickar i det romerska livet. Man kan även konstatera att diskussioner om det lämpliga i olika skolformer definitivt inte är någonting nytt. Likaså finns här ett botemedel för den som tror att moraluppfattningen att arbete är det enda rätta skulle ha uppfunnits med protestantismen. Dessutom rymmer boken såväl råd om textbearbetning som uttalsanvisningar för latinet, vilka översättaren kommenterar såsom "användbara mot de tröttsamma lekmän som påstår att vi inte kan veta hur det klassiska latinet uttalades". Kort sagt finns här godbitar för de flesta läsare.
Ur bokhyllan: Mannen som älskade Yngve (Mannen som elsket Yngve) av Tore Renberg
Den norska romanen Mannen som älskade Yngve börjar med att väldigt tydligt föra läsaren bakåt i tiden, till 1990. "Okej: Det heter inte EU, det heter inte Ryssland och det heter inte Either you are with us or you are with the terrorists. /.../ Astid Lindgren är inte död, Pol Pot är inte död, och kung Olav är inte död." Jarle är sjutton år, bor i Stavanger och har det ganska bra. Han är rebellisk, med så bestämda åsikter som många har i tonåren. Han har vänner och en flickvän som han tycker mycket om. Så en dag dyker det upp en ny skolkamrat, en kille som skulle vara helt fel även som kompis - och Jarle blir blixtkär.
Det blir en berättelse om att förvåna sig själv, och om att hantera oväntade reaktioner hos sig själv. Samtidigt blir det en väldigt god bild av livet i Stavanger anno 1990, med många detaljer och oväntade infallsvinklar. Jarles liv innehåller förstås mycket mer än denne Yngve som plötsligt fått en så framträdande plats i det.
På ett plan kan Mannen som älskade Yngve beskrivas som en välgjord liten ungdomsbok som inte är någonting märkvärdigt. Det är sant. Men den är också någonting så ovanligt som en roman som vågar lita på läsarens intelligens och förmåga att själv dra slutsatser. Lägg till detta en dos goda psykologiska iakttagelser och ett slut som sätter saker i lite oväntat ljus, så vet vi varför det är mer än bara en oansenlig ungdomsbok.
Ur Bokhyllan : Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt av Oliver Sacks
Hjärnans funktion - och stundtals dess felfunktion - är ett fascinerande ämne.För den som saknar medicinska kunskaper kan det dock te sig alltför svårbegripligt för att det skall vara mödan värt att ens försöka sätta sig in i populärvetenskapliga framställningar. Ändå går även detta att förenkla utan att det som gör ämnet intressant går förlorat, vilket bevisats i neurologen Oliver Sacks böcker med fallbeskrivningar från hans praktik.
Fallen i Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt är alla märkliga. Här finns många varianter av varseblivningsproblem, berättelser om minnesförlust och återfunna minnen samt skildringar av såväl autism som Tourettes syndrom. En hel del förklaras, mycket behöver bara beskrivas. Resultatet är ofta roligt, samtidigt som det förblir sakligt. Som all god populärvetenskap tål Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt även att läsas som skönlitteratur.
Den mänskliga hjärnan vill som bekant gärna förstå sig själv. Oliver Sacks ger viss hjälp i denna strävan. Därför är Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt en utmärkt bok på ett fascinerande område.
Ur bokhyllan : En flykting korsar sitt spår (En flykting krysser sittspor) av Aksel Sandemose
Sedan En flykting korsar sitt spår först gavs ut 1933 har Jante blivit ett begrepp. Den som hittar ett exemplar med Sandemoses eget förord, kan också läsa om hur många små städer har identifierats med Jante. Där berättar han om hur han bjöds in till platser som han aldrig ens hade sett, med motiveringen att det framgår av romanen att han vuxit upp just där.
Denna identifiering av Sandemose med romanfiguren Espen Arnakke berodde inte bara på den allmäna tendensen att tolka barndomsskildringar självbiografiskt. Den bottnar också i att romanen består av en lång monolog, vänd till ett för läsaren okänt "du". När boken kom ut var det en nydanande stil.
För att återgå till Jante; det är mer än en plats - och mycket mer än Jantelagen. Det är en stämning inom en grupp instängda människor. Det är en kombination av trångsynthet och missunnsamhet. Det är också insikten att "Jante fanns överallt".
Jante finns i den löjliga reaktionen hos den som känner sig hotad i en ställning som ingen annan kan se som viktig. Jante finns i den som anser att ämnen som kan väcka diskussion inte får nämnas. Men den bästa skildringen av Jante förblir den första - En flykting korsar sitt spår.
Ur bokhyllan: Persepolis (Persepolis) av Marjane Satrapi
Det är inte ofta Ur bokhyllan handlar om serier. Det är heller inte ofta den innehåller utropstecken. Den här gången inträffar bådadera. Marjane Satrapis självbiografiska serieromaner Persepolis har nämligen börjat komma ut i svensk översättning. Läs dem! Välj de franska originalen om det går, eller läs de två delar som hunnit komma ut på svenska och vänta sedan otåligt på de återstående två som är på väg. Satrapi, som är från Iran, skriver nämligen på franska - varför hon också har sett till att berätta om sina iranska upplevelser riktat till europeiska läsare, med de bakgrundsförklaringar som kan behövas.
Huvudpersonen i Persepolis del 1 är en liten flicka som 1979 ser den iranska revolutionen på nära håll. Genom hennes ögon får vi se förhoppningarna hos de intellektuella som önskar en socialistisk revolution, liksom den repression som snart drabbar såväl dem som alla andra i den nya teokratin. Det är i högsta grad på sin plats att också Gud är en viktig person i denna del, en person som ofta syns i bild.
Del 2 beskriver de första åren av kriget mellan Iran och Irak. Huvudperson är fortfarande ett barn, men hennes förståelse blir gradvis större. Här får läsaren se hur pojkar luras att fungera som levande mindetektorer och hur hus bombas sönder, men också ett vardagsliv som går vidare i banor som de rådande lagarna gjort absurda.
Alltsammans berättas i skenbart enkla bilder, där ett par streck räcker för att framhäva de detaljer som giver berättelsen djup, i kombination med en text där såväl dialogen som huvudpersonens inre monolog verkar sällsynt tonsäker. Persepolis är en njutning. Den behöver inget annat berättigande för att få göra anspråk på läsarens tid, men för den skull skall det inte döljas att den också kan vara ett av många användbara hjälpmedel för den som vill förstå något av världen.
Ur bokhyllan: Albert Speer och sanningen (Albert Speer: His Battle with Truth) av Gitta Sereny.
Albert Speer var en kultiverad man. Han var en tänkande person och han kunde föra sig. Kanske var det denna förmåga som gjorde att han inte blev dömd till döden i Nürnberg. För Albert Speer var "Hitlers arkitekt", rustningsminister och politiskt ansvarig för slavarbetare. I Albert Speer och sanningen undersöks en av de mäktigaste männen i nazityskland som moralisk gåta.
Gitta Sereny intervjuade Speer själv i veckor. Hon sökte upp hans bekanta och tidigare underordnade, läste breven han skrev i Spandau och talade med hans familj. Resultatet är en tjock volym som blivit reportage, historisk uppsats och essä i kombination. Det är berättelsen om en tänkande människas moraliska förfall, men också om möjlig återgång till sanning och därmed till skuld. Märkligt nog är det inte så mycket en bok om ondska som en bok om samvete.
Läsaren får följa Speer från barndomen till hans fascination inför - och kärlek till - Hitler, genom krigsåren när han organiserade så mycket och samtidigt påstår att han ingenting visste om det systematiska mördandet. Långt senare säger han att han är skyldig för att han borde ha vetat. Vidare följs de tjugo åren i fängelse, år av intensiva studier och troligen stora personlighetsförändringar.
Som brukligt är i välgjorda reportage, lämnas slutsatserna åt läsarens egen tankeförmåga. Albert Speer och sanningen är lätt att läsa men tung att smälta.
Ur bokhyllan : Frankenstein (Frankenstein) av Mary Shelley
Frankenstein är en klassiker som övergått till myt, till att bli en del av vårt kollektiva undermedvetna. Redan dess tillkomst under en resa till Alperna, först som en sorts sällskapslek mellan Mary Shelley, hennes make poeten Percy B Shelley och Byron, är i sig en historia väl i linje med senromantiken. Det är också författarens bakgrund; Mary Wollstonecraft Godwin var dotter till två författare och hennes mor Mary Wollstonecraft (hon med Vindication of the Rights of Woman, en av de tidigt aktiva feministerna) dog i barnsäng när hon föddes. Som ung hade hon (om man får tro myten) för vana att läsa moderns verk sittande på dennas grav och den unga Mary Godwin rymde så småningom med poeten Shelley som hon levde med i flera år innan de gifte sig.
Denna mytologi går inte att bortse från när man läser Frankenstein. (Som biografiskt relaterad kuriositet kan man notera att så gott som alla personer i romanen är moderlösa.) Däremot bör man lägga ifrån sig myten om den galne vetenskapsmannen när man öppnar boken. Frankenstein är nämligen tragisk, en skapare som inte kan hantera sin skapelse. Han får själv använda bilden att han är gud och monstret ("varelsen" kallas han oftast) Adam. Fast Victor Frankenstein är mer av en Faust utan hjälpande gud än av gud. Han lider i högsta grad av sitt verks konsekvenser.
Även monstret, som inte ens har ett namn och som är så skräckinjagande ful att han aldrig får tillfälle att visa sitt goda hjärta, får läsaren se inifrån. Vilket blir så medryckande att man lätt överser med romanens tämligen orimliga komposition. Monstrets berättelse blir en kärna i romanen. Den omges av Victor Frankensteins skildring, som i sin tur återges av polarforskaren Waltons. En komposition i tre koncentriska cirklar.
Visserligen går det att analysera Frankenstein länge, i förhållande till senromantikens idéer, som del av den gengre som kallats "gothic" eller som samhällskritik. Men det finns ett än bättre skäl att läsa den - det är just en sällsynt medryckande historia, en bok det bokstavligen är svårt att lägga ifrån sig.
Ur bokhyllan: Vi måste prata om Kevin (We Need to Talk About Kevin) av Lionel Shriver
Några dagar innan han skall fylla sexton år, skjuter Kevin ihjäl åtta elever och en lärare på sin skola. Hans mor, Eva, ställs inte bara inför sitt eget sönderslagna liv, utan också inför den ständiga frågan: Varför?
Denna synnerligen dramatiska grundhistoria utvecklas sakta i Vi måste prata om Kevin. Allting visas genom Evas ögon, i brev som hon skriver till Kevins far Franklin. Läsaren får följa paret som bestämmer sig för att få ett barn, spädbarnstiden och utvecklingen under Kevins barndom. Man får bilden av en människa som redan tidigt kan visa sig mycket benägen att plåga sin omgivning. Man får också en innifrånbild av någonting oerhört tabubelagt, nämligen en mor som inte lyckas älska sitt barn. Något svar på frågan varför får man däremot inte. Det här romanen är långt mera välgjord än så. Svaren kan vara många, och läsaren får själv fundera över dem, eller kanske över hurvida frågan överhuvudtaget är den rätta. Det här är definitivt en bok att tänka på, även långt efter läsningen.
En sådan här roman om en skolmassaker kan knappast utspelas någon annanstans än i dagens USA, och Vi måste prata om Kevin innehåller också andra saker som väldigt tydligt placerar den i både tid och rum. Som så ofta ifråga om god litteratur, blir detta inte en begränsning utan en styrka. Det lokala och tidstypiska bidrar till känslan av att de grundläggande frågorna är allmänmänskliga, och att det inte finns några enkla svar.
Ur bokhyllan : Född Skyldig av Peter Sichrovsky
I Peter Sichrovskys intervjubok Född skyldig är det inga berömdhetersom talar. Det är i regel vanliga tyskar i fyrtioårsåldern. En sak har dessa människor gemensamt - deras föräldrar tog aktiv del i nazismens grymheter. Själva är de födda under eller efter andra världskriget. De är för unga för att på minsta sätt vara medskyldiga. Ändå finns just skuld hos dem, såväl arvssynden som den kollektiva skulden.
Intervjuerna verkar ofta ha varit svåra. Det har också dessa människors insikt om sin närmaste historia varit. Ett par rader ur den första intervjun kan stå som något av ett motto för dem:
"I början kom den första chocken, när jag fick veta att min far hade del i det. Naturligtvis visste jag att det hade funnits koncentrationsläger och att sex miljoner judar hade mördats. Skolundervisningen fanns ju. Men jag visste också från skolan att Rödluvan blev uppäten och att Soppkaspar svalt ihjäl för att han inte hade ätit sin soppa. Och där fanns korstågen och senare, när jag var äldre, den franska revolutionen. Och när jag var ännu äldre andra världskriget och gaskamrarna. Men vem i herrans namn hade någonsin sagt till oss att det var ens egna föräldrar? /.../ att bagaren strax intill, engelskläraren kanske eller den snälle polisen som alltid stannade bilarna när jag gick till skolan /.../ var delaktiga i morden under kriget. Och till råga på allt ens egen far!"
Det är lätt att kasta sig över Född skyldig och läsa den i ett enda drag, för det är onekligen en fascinerande bok. Dock förtjänar var och en av intervjuerna att smältas sakta. De ger anledning att fundera, såväl över nittonhundratalshistoria som över den omöjliga frågan hur människor kan hantera insikten att de uppfostrats av mördare.
Ur bokhyllan: Bara sedan solen sjunkit (Ennen päivänlaskua ei voi) av Johanna Sinisalo
Troll är skygga och intelligenta varelser. De är också rovdjur, omedelbart livsfarliga för den människa som gör misstaget att trampa in på deras revir. Därför är det synnerligen oförsiktigt att plocka med sig en trollunge in i ett bostadshus. Givetvis är det också förbjudet. Ändå är det precis vad romanpersonen Mikael i Bara sedan solen sjunkit gör när han hittar ett litet troll som på något underligt sätt har lyckats förirra sig in i Helsingfors. Efter den impulshandlingen förändras såväl hans som omgivningens liv.
I den värld Sinisalo målar upp är det mesta välkänt. Människor med små och stora bekymmer, en stad, arbetsliv, kärleksliv - kort sagt en fullt normal värld. Det enda tillägget till den miljö vi brukar kalla verklig är rovdjuret troll, som ju också har en synnerligen central plats i berättelsen. Detta tillägg är så ytterligt skickligt infogat att redan den tankeleken blir ett sant nöje. Bland annat kan läsaren beudra de perfekt inlagda hänvisningarna till lätt förändrade zoologiska verk. Ändå rymmer Bara sedan solen sjunkit också mycket annat som bär handlingen framåt. Sammantaget blir det en både rolig och mycket allvarlig bok.
Modern finsk litteratur i översättning verkar ha tågat in i de svenska bokhandlarna på bred front under de senaste åren. När man läser författare som Sinisalo förstår man varför, och förvånas samtidigt över att trenden inte är än tydligare. Sådant här vill vi ha mera av.
Ur bokhyllan: De två kulturerna (The Two Cultures) av C. P. Snow
Efter ett antal bokhyllor om skönlitterära verk borde det vara dags för en utflykt i facklitteraturen. På det området är det svårt att tänka sig en mer passande bok än Snows De två kulturerna, en genomgång av skillnader i tankesätt och ömsesidig inställning mellan utövare av naturvetenskap och humaniora.
Kan verkligen en drygt fytio år gammal skrift om vår kulturs splittring fortfarande innehålla någonting av värde? Ja, annars hade den inte ägnats en bokhylla. C P Snows föreläsningar som utvidgats till en pamflett må vara tidstypiska ur en och annan synpunkt. De innehåller bland annat en naivt imperialistisk tro på att den brittiska kulturen är värd att spridas, en renhjärtad övertygelse som dagens läsare antagligen ler överseende åt. Som helhet betraktad är den ändå väl värd att uppmärksamma. Här finns nämligen en första formulering av en klyfta som med tiden bara blivit tydligare, den mellan människor som i vårt specialiserade samhälle har bildning av olika slag.
Snows exempel handlar som sagt om naturvetare och humanister. Det har sagts att klyftan idag i kanske än högre grad finns mellan socialvetanskaperna å ena sidan och humanioran och naturvetenskapen å den andra. Närvarande är den i alla fall i högsta grad. Den motsättning mellan praktiska vetenskaper och den medvetet teoretiska humanioran som han nämnde lever också kvar. Kapitelrubriken "Intellectuals as natural luddites" är förvisso lustig, men också alltför ofta träffande.
I De två kulturerna får läsaren en systematisk genomgång av våra förutfattade meningar om det vi själva inte är känner väl. Det är en skrattspegel, därför blir det roande men allt annat än smickrande. Kanske kan det locka till funderingar över hur och varför vår kultur blivit (minst) två och vad som kan göras åt den saken. Snows recept kan tyckas något förlegat. Hans analys förblir blott alltför aktuell.
Ur bokhyllan : Maus och Maus II (Maus) av Art Spiegelman
Seriealbumen Maus och Maus II är troligen en av de mest medryckande skildringarna av förintelsen. De försöker inte omfatta hela det vansinniga skeendet, utan nöjer sig med en beskrivning av juden Vladeks upplevelser i Polen under andra världskriget. Vladek är Art Spiegelmans far, som alltså överlevt och kan berätta för sin son många år senare. Även detta berättande visas i albumen. Därmed innehåller Maus också en komisk men ibland ändå rörande beskrivning av en mans förhållande till sin far, som blir allt mer krävande i sin hjälplöshet samtidigt som han inte riktigt kan inse att sonen sedan länge är vuxen.
Bilderna i Maus använder sig av fabelns form. Judar är möss, tyskar katter, polacker grisar och amerikaner hundar. (Mot slutet av Maus II förekommer även svenskar, men det utmärkt valda djuret lämnar jag åt blivande läsare att upptäcka.) När Vladek spelar polack ser läsaren en mus i grismask och behöver ingen annan förklaring. Denna form bidrar till bildernas betydelse och berättelsens styrka. Resutatet är mycket starkt. Spiegelman är en skicklig serieskapare som kan konsten att använda både ord och bild.
Om någon mot förmodan ännu tror att serier bara är en form av bilderböcker för barn eller uppradade skämtteckningar, är Maus ett utmärkt motbevis.
Ur bokhyllan: Etik (Ethica ordine geometrico demonstrata) av Benedikt (Baruch) Spinoza
Ett filosofiskt verk från 1600-talet är troligen inte vad de flesta föreställer sig som nöjesläsning. Ändå vill jag påstå att Spinozas Etik är ett intellektuellt nöje av högsta klass. Det är givetvis ett ur historisk synpunkt intressant verk, men det innehåller också en hel del som även en modern läsare kan fundera över utan att vara särdeles bevandrad i vare sig idéhistoria eller filosofi. Ett lösryckt exempel ur delen "Om affekternas ursprung och natur" får tjäna som illustration:"Prop. LV. Om människoanden föreställer sig sin vanmakt, erfar den därigenom olust. [...] /.../ att människor av naturen äro benägna till hat och missunnsamhet. Denna böjelse befordras ytterligare genom uppfostran. Ty föräldrar pläga genom ärelystnadens och avundsjukans sporre driva barnen till dygd."
Idag brukar Spinoza kallas panteist. Det är dock snarare hans alltigenom deterministiska syn på världen som ter sig märklig. Denna deterministiska övertygelse i kombination med uppfattningen att universum (hela universum) var Gud var för mycket för hans samtid. Spinozas idéer tillhörde länge de mest förbjudna. Under romantiken blev de istället i högsta grad på modet. Goethe påstås ha älskat hans skrifter. De diskuteras och kommenteras än idag. Därför är det även ett bildande nöje att själv gå till källan och bläddra sig igenom Etik från det första axiomet "Allt som är, är antingen i sig själv eller i något annat." till avslutningen "Men allt det upphöjda är lika svårt som sällsynt."
Ur bokhyllan: Alice B Toklas självbiografi (The Autobiography of Alice B Toklas) av Gertrude Stein
År 1907 träffades Alice B Toklas och Gertrude Stein i Paris. De kom snart att
leva tillsammans, och blev i högsta grad en fixpunkt för det avantgarde som då
var verksamt. I Alice B Toklas självbiografi berättas om alla dessa möten med
konstnärer, om Picasso, Matisse, Braque med flera. Charmen ligger dock i att
det inte är någon uppräkning av kända namn, utan historier som berättas för
att de har en viktig position i huvudpersonens liv. Därför får läsaren också
träffa de "genihustrur" som Alice B Toklas ofta pratade med. Så här står det
i ett av de första kapitlen:
"Jag har suttit med hustrur som inte var hustrur till genier som var verkliga
genier. Jag har suttit med verkliga hustrur till genier som inte var verkliga
genier. Jag har suttit med hustrur till genier, till nära på genier, till
önskegenier, kort sagt jag har suttit mycket ofta och mycket länge med många
hustrur och hustrur till många genier."
Det lilla citatet illustrerar också Steins genomgående stil, en lekfull användning av upprepningar och en viss förkärlek för humoristiska formuleringar. På det sättet beskriver hon sin hustrus liv, utan att någonstans explicit tala om deras förhållande. Man får ändå minnas att boken utgavs 1933. Samtidigt är det gemensamma livet själva kärnan i denna självbiografi, även om den faktiskt handlar betydligt mer om Gertrude Stein än om Alice Toklas. Den läsare som förlitar sig på titeln kan antagligen bli något konfunderad av att de kapitel som handlar om Gertrude Steins liv före 1907 är mer än tio gånger så långa som det som handlar om Alice Toklas liv före deras första möte.
Berättelsen är lika charmerande som den är vindlande och omfattar allt från konstutställningar till ambulanstjänst i första världskriget. Den innehåller ett myller av människor och däribland, som sagt, en hel del kända namn. Naturligtvis kan man läsa den för det pikanta skvallervärdet, men även humor, stil och orginalitet kan vara fullgoda anledningar. Det är lätt att finna sig intagen av denna historia om två amerikanskor i ett för länge sedan försvunnet Europa, från det första mötet till det avslutande avslöjandet om vem som skrivit självbiografin. När den först publicerades var det utan författarnamn, med en bild av Alice B Toklas och Gertrude Stein tillsammans på omslaget.
Ur bokhyllan: Kejsarbiografier (De vita Caesarum) av Suetonius
När kylan tränger på och långa helger hägrar, finns det tid att plocka upp en tjock bok. Några väljer en stadig roman, andra passar på att få i sig lite bildande kuriosa, åter andra gör bådadera. För de båda sistnämnda kategorierna rekommenderas Suetonius Kejsarbiografier, åtminstone för de många mensaner som har ett visst amatörintresse för historia.
Suetonius beskriver kejsarna från Caesar till Dominitianus, dvs i princip fram till sin egen tid. Det är förvisso inte historieskrivning så som vi idag ser på gengren, snarare är det en politisk skrift om den närmast gångna tiden. Denna svaghet är dock verkets största styrka. Genom Suetonius får dagens läsare se ett Rom som inte konserverats utan var levande, samtida. Biografierna blir därmed en verklig källa till kunskap om kejsartiden, oavsett hur stor tilltro vi väljer att sätta till beskrivningarna av respekive kejsare. Tiden själv har gjort dem till betydligt mer än enbart levnadsteckningar.
Tro för all del inte att biografierna i sig själva skulle vara ointressanta. Tvärtom är de på många ställen så pikanta att verket länge varit känt som en giftskåpsklassiker, någonting som den oskyldiga ungdomen inte skulle förledas att läsa. Underhållande är de också, liksom de på många sätt är upplysande. Alla invändningar till trots lutar sig dessutom den allmäna uppfattningen om dessa kejsare fortfarande tungt mot Suetonius. Därmed rymmer Kejsarbiografier någonting för de flesta smaker bland de historiskt intresserade.
Ur bokhyllan: Det oförlovade landet (Sacred Country) av Rose Tremain
Vid sex års ålder inser Mary plötsligt att hon i själva verket är en pojke. Denna insikt kan till att börja med te sig som ett nog så barnligt infall, men den leder in i en lång berättelse om en transsexuell persons självinsikt. Låter det som en tråkig lärobok i psykologi? Det oförlovade landet är tvärt om en välskriven, dramatisk och samtidigt väldigt rolig roman.
På ett plan handlar det för huvudpersonens del om en utveckling bort från det alltför trånga livet i barndomens by mot en mindre intolerant omgivning och ett könsbyte. Mary växer upp och blir Martin. Ändå handlar det minst lika mycket om hur mycket energi som måste koncentreras på denna utveckling och hur Mary/Martin tvingas lägga all sin kraft på den till synes triviala uppgiften att vara sig själv. Lägg till ett fascinerande galleri av bipersoner, från den tidvis galna modern till en psykolog med guldfiskar, och resultatet är en mycket god bok.
Läs gärna Rose Tremain för att utforska den brittiska litteraturens blomstring under 90-talet. Läs i synnerhet Det oförlovade landet för dess ovanliga tema och inte minst för dess underhållningsvärde. Den ingiver läsaren en behaglig känsla av att ha fått inblick i någonting tidigare okänt utan att ha behövt anstränga sig.
Ur bokhyllan: Komma rätt, komma fel och komma till punkt av Lynne Truss och Eva Halldinger (byggd på Eats, shoots & leaves av Lynne Truss)
Interpunktion är spännande. Alla intresserade språkamatörer som ännu inte förstått detta har en god chans att komma till insikt genom att läsa Komma rätt, komma fel och komma till punkt. Redan det faktum att kommatecken är så mycket vanligare i litterära texter som är runt hundra år gamla än i sådana från de senaste tjugo åren, kan vara värt att fundera på. Det händer mycket i språket, och inte minst händer det saker med interpunktionen.
Komma rätt, komma fel och komma till punkt bygger på en storsäljande bok om engelsk interpunktion. Enligt förordet är den delvis översatt, delvis överförd och anpassad till svenskan. Den har säkert förlorat på översättningen här och var, men i gengäld är det riktigt roligt att läsa de delar som specifikt handlar om svenska förhållanden. För rolig är den, samtidigt som den är allvarlig och stundtals riktigt ilsken. Här skall språkfel bekämpas och det med glöd. Man kan förvisso skratta en hel del åt det. Alternativt kan man, som i bokens inledning, fråga sig varför Språknämnden inte har någon militant avdelning. Med den här boken i handen kan man lätt få lust att ansluta sig till en sådan.
Det är som sagt roande läsning, men Komma rätt, komma fel och komma till punkt är också god populärvetenskap. Därför kommer den intresserade språkamatören antagligen att lära sig ett och annat medan han/hon låter sig roas.
Ur bokhyllan: Gå, älska (Idź, kochaj) av Tomek Tryzna
I en polsk småstad, någon gång mot slutet av 1950-talet, bryr elvaårige Romek sin hjärna för att hitta ett sätt att rädda sin familj. Allt har gått utför sedan de hade inbrott och blev av med kläder som hans föräldrar sydde i smyg, under en tid när privata skrädderier var förbjudna. Han är övertygad om att det är hans fel. Därför måste han rädda sin mor från galenskapen, sin far från dryckenskapen och sin syster från - säkert från någonting. Vardagens tryckande bekymmer och Romeks plan för att uppnå rikedom blir till en vindlande och spännande berättelse, konsekvent framförd ur elvaåringens perspektiv.
Det hela är mycket tidstypiskt, men i likhet med all god litteratur samtidigt i högsta grad allmänmänskligt. Antagligen är det därför läsaren så lätt blir engagerad i romanens personer. Dessutom innehåller Gå, älska en ordentlig portion humor i såväl detaljobservationer som formuleringar, vilket gör att den i grunden sorgliga historien rätt ofta ändå lockar till skratt. Sammantaget är det en svåremotståndlig bok, av den sort man ogärna lägger ifrån sig när man väl börjat läsa den. Läsaren vill ivrigt veta mer om den försiktigt utportionerade bakgrundshistorien, och undrar lika ivrigt hur det hela skall gå. Bättre betyg än så är svårt att tänka sig.
Tomek Tryzna har haft en hel den internationell framgång, och inte minst blivit uppmärksammad i Sverige. När man läser Gå, älska är det inte svårt att förstå varför. Gå och läs.
Ur bokhyllan: Sonetjka (Sonetjka) av Ljudmila Ulitskaja
Titelpersonen i kortromanen Sonetjka är en läsande kvinna. Det är rent av så att jag utan att förstöra spänningen kan avslöja att hon läser såväl i bokens början som i dess slut. Ändå hinner mycket hända däremellan. En dag har Sonetjka nämligen tittat upp över lånekorten på biblioteket och mött en blick från sin blivande make. Denna blick leder in i en resa genom Sovjethistorien, tillika en livsresa från en by i Vitryssland till en förort till Moskva. Antihjältinnan med päronformad näsa får på vägen uppleva nittonhundratalets stora händelser ur mikroperspektiv, samtidigt som hennes egen kärlekshistoria utvecklas på ett ofta oväntat och originellt sätt.
Allt detta berättas på en stram och stilren prosa, som gör att mycket ryms på bokens drygt hundra sidor. Det finns skäl till att Ulitskaja jämförts med Tjeckov; även skäl utöver att hon är läkare till yrket och förutom romer har skrivit både pjäser och noveller. I Sonetjka anknyts för övrigt också på många sätt till den ryska litterära traditionen, vilket dock inte hindrar att man utan vidare kan njuta av berättelsen utan att bry sig det minsta om sådana allusioner.
Sonetjka är än så länge det enda av Ulitskaja som översatts till svenska, trots att mycket av henne finns på såväl franska som tyska och trots att hon är välkänd inom båda dessa stora språkområden. Här är det dags för en folkstorm som kräver fler översättningar av denna intressanta samtida författare - men börja nu med att njuta av Sonetjka.
Ur bokhyllan : Isslottet (Isslottet) av Tarjei Vesaas
Två elvaåriga flickor inleder en vänskap i den nordnorska vintern. I den frusna floden har vattenfallet stelnat till ett isslott, ett slott som är vackert, lockande och farligt. Av detta gör Vesaas stilsäkerhet och poetiska språk en mycket vacker och mycket sorglig berättelse.
Det är inte bra att avslöja för mycket av handlingen för blivande läsare. Därför håller jag mig till att säga att Isslottet ger prov på insikter om sorg och långsam återhämtning. Resultatet är en allmängiltig roman om människor - inte bara om elvaåriga flickor. Vidare kopplas den omgivande naturens egen kyla till en återhållsamhet i alla gester, utan att den saken skrivs läsaren på näsan. Därför är det en särskilt utmärkt bok för vinterkvällar.
Om den här romanen har något fel, är det att man lätt kan frestas att sträckläsa den. Isslottet är värd att avnjutas i små munsbitar.
Ur bokhyllan: Dagarnas skum (L'écume des jours) av Boris Vian
Existensialistisk surrealism, det låter antagligen krångligt. Det är det inte. Glöm fördomarna och läs istället Dagarnas skum, så kommer ni snart på bättre tankar. Denna vansinniga historia innehåller en ung man bosatt i ett levande hus, mästerkocken som han har bytt till sig av sin faster "mot den gamle och ett kilo belgiskt kaffe" samt hans gode vän som dyrkar filosofen Jean-Sol Partre. En liten svartögd mus som bor i huset skall man heller inte glömma.
Eftersom Dagarnas skum i första hand charmerar med sin surrealism, ligger dess verkliga tjuskraft inte i handlingen. Denna är framför allt en söt och sorglig historia om kärlek. Colin och Chloé träffas, blir förälskade i varandra och gifter sig, men Chloé blir sjuk och tynar bort. Colin tar på sig märkliga arbetsuppgifter, bland annat att odla fram gevärspipor med hjälp av sin kroppsvärme, i sina försök att rädda henne. Det levande huset mörknar och krymper, alla Colins ansträngningar är förgäves. Berättelsen slutar i tragedi, men givetvis är också tragedin surrealistisk.
Trots denna mörka historia är det en lättsam bok, full av roliga formuleringar och fullständigt absurda infall. Den är förvisso mycket speciell - den läsare som inte tycker om den tycker antagligen direkt illa om den, men den läsare som tycker om den blir i gengäld dess mer förtjust i den. Den tunna volymen lämpar sig utmärkt att sticka i fickan och taga med ut för en promenad. Efter att ha skrattat åt den en stund på någon parkbänk kommer läsaren att se lite mer av världens inneboende vansinne.
Ur bokhyllan : Candide eller optimismen (Candide) av Voltaire
Får det lov att vara ett stycke klassisk satir? Kanske rent av ett av de mest klassiska i världslitteraturen? I så fall är Candide, till synes en bagatell från det litterärt blomstrande franska sjuttonhundratalet, ett gott val. För den som uppnått det stadium av desillusionerad realism då man kan skratta åt eländet är den en given följeslagare.
Romanen är av det till synes okomplicerade slaget, en pikaresk där huvudpersonen Candide råkar ut för det ena förfärliga äventyret efter det andra. Han jagas bort från sin barndoms slott, tvångsvärvas till soldat, blir närapå dränkt och reser över halva Europa. Men allt är inrättat till det bästa i den bästa av världar, förklarar hans följeslagare och vän Pangloss, lärare i metafysiko-teologo-kosmolonigologi. Så har tillexempel människan fått en näsa för att kunna balansera sina glasögon på den; därför bära vi också glasögon.
Candide lyckas naturligtvis överleva alla äventyr och kan slutligen slå sig till ro med sina vänner för att "odla sin trädgård". (Det är härifrån uttrycket stammar.) Fast dessförinnan har läsaren fått skratta gott - åt makten, vidskepelsen, övertron och inte minst åt optimismen. Det är inget dåligt sätt att tillbringa en sensommardag eller två.
Ur bokhyllan: Kyssa sammet (Tipping the Velvet) av Sarah Waters
England under drottning Victoria. Nancy följer sin stora kärlek från teatern i en liten kuststad till Londons varietéscener. Hennes förälskelse är av det himlastormande slaget, uppslukande och besvarad, men kan aldrig erkännas öppet och slutar illa. Denna svikna kärlek leder till många äventyr i målande 1890-talsmiljöer, och så småningom dyker det förstås upp en annan kärlek, en som Nancy är redo för när svårigheterna har härdat henne men också fått hennes känslor att mogna. Det hela är underhållande, trevligt och mycket tidstypiskt.
Kyssa sammet är dock inte någon roman från förra sekelskiftet, utan en välkomponerad och synnerligen modern pastisch. Det märks i att Nancys kärlekar är kvinnor, men kanske än mer i hur romanen rör sig genom det victorianska samhällets olika skikt och så där i förbigående ger en bred överblick. Författaren Sarah Waters är litteraturhistoriker, och har tagit med sig stora mängder lärdom in i författarskapet. Kyssa sammet var hennes skönlitterära debut, och har på bara tio år uppnått en välförtjänt kultstatus. Det är heller inte för inte som hon räknas till sin generations intressantaste moderna brittiska författare.
Nu går det förstås alldeles utmärkt att njuta av romanen utan sidoblickar på vad som kan ha inspirerats av Dickens, Collins eller Hall. I sin genuina läsvänlighet är Kyssa sammet en bra spegling av den victorianska tidens berättarkonst när den var som bäst.
Ur bokhyllan: Där vi en gång gått av Kjell Westö
Det är inte så ofta Finlandiapriset går till en roman skriven på svenska, och det är heller inte särskilt många finlandssvenska författare som får uppmärksamhet även på den svenska sidan av Östersjön. Kjell Westö och hans Där vi en gång gått hör till de få. Redan det borde göra en läsare nyfiken, och i detta fall kommer nyfikenhet att leda alldeles rätt.
Där vi en gång gått är en lektion i Finlands historia från tidigt 1900-tal, över inbördeskriget och fram till andra världskriget, speglad i ett antal personers individuella historier. Den utspelas mestadels i Helsingfors, där de många romanfigurerna möts i olika sammanhang. Här finns unga män som slogs i inbördeskriget och kvinnor som drömde om ett liv i frihet. Här finns fanatiska musiker och passionerade fotbollsspelare, försupna lärare och åldrade skådespelare. Här finns även de som bokstavligen gått över lik. Visserligen är de till stor del typer snarare än utmejslade personer, men det stör inte i den här konstruktionen. Där vi en gång gått är nämligen någonting så ovanligt som en riktigt lyckad kollektivroman, en berättelse där helheten blir betydligt mer än summan av delarna. Därför blir beröringspunkterna mellan de ingående berättelserna viktiga, ibland rent av viktigare än dessa berättelser var för sig. Sammantaget blir det en sorts bokslut över ett stycke modern historia, men också en fantastisk beskrivning av hur människor fungerar och inte fungerar.
Ur bokhyllan : Flush Historien om en hund (Flush A Biography) avVirginia Woolf
Virginia Woolf är en av de viktigaste europeiska modernisterna. Såväl romaner somOrlando som essäer som Ett eget rum är väl värda bokhylle-spalter. Ändå skall det här handla om en kortroman som kan verka som en bagatell. Det handlar nämligen om Flush, en biografi över skalden Elisabeth Barret Brownings hund.
Huvudpersonen Flush är en rödbrun cockerspaniel, Elisabeth Barett Brownings ständige följeslagare såväl när hon ligger sjuk i London som när hon flyttat till Italien med Robert Browning. Genom hans ögon, tassar och nos upptäcker läsaren världen såsom den nog kunde te sig för en nyfiken hund under revolutioner och uppbrott. För perspektivet ligger konsekvent hos Flush och detta till synes enkla grepp gör biografin oemotståndligt charmerande. Naturligtvis måste man här utgå från att Flush är en mycket klok och observant hund. Det påpekas också att ägarinnan själv tyckte att han var lik henne.
Nu är Elisabeth Barett Brownings liv en medryckande historia, vilket naturligtvis bidrager till att också Flush liv blir det. Virginia Woolf var skicklig i sitt hantverk och visste att utnyttja sitt ämne lika väl som hon använde de originella stilgrepp som ärhennes kännemärke. Men framför allt är det ett påtagligt gott humör som gör Flush till en medryckande roman, tillsammans med en stillsam humor som i konstaterandet att Elisabeth Barett snart kom att "föredraga Flush framför andra människor".
Ur bokhyllan : Pennskaftet av Elin Wägner
- Ligg inte vaken för min skull, det kan jag göra
själv.
Repliken tillhör journalisten Pennskaftet i Elin Wägners
roman med samma namn. Den sammanfattar rätt väl tonen i den - en
närmast kåserande stil, men rapp och säker i formuleringen. Pennskaftet
(romanfiguren) äger en kombination av engagemang och slagfärdighet som
gör att Pennskaftet (romanen) överlevt trots att det rör sig om
en tendensroman från 1910.
I centrum för Pennskaftets äventyr ligger mödorna med "dragarlaget", den kvinnliga rösträttens främsta förkämpar. Även om det inte rör sig om någon nyckelroman är skildringen tillräckligt verklighetsbaserad för att locka den historiskt intresserade. Men framför allt är denna indignationsskrift om kvinnors medborgerliga rättigheter rolig, inte minst i beskrivningen av den kvinnliga journalistens vardag.
Sedan finns det också alltför aktuella drag i Pennskaftet. Så sägs det om en av de aktiva rösträttskvinnorna att "sedan hon började för fem år sedan, vilade hon aldrig och skulle heller icke, innan hon låg under den gravsten, på vilken skulle stå skrivet: 'Lika lön för lika arbete.'" Profetiskt nog är det samma person som, när det diskuteras vad rösträttskvinnorna skall göra när de väl fått rösträtt, säger "Jag kommer att kasta mig huvudstupa in i politiken, och jag förmodar att en feminist ännu på hundra år inte behöver vara orolig för sysselsättning."
Trots att de hundra åren sedan Pennskaftets tid ännu inte gått, går det naturligtvis också utmärkt att läsa den enbart för att skratta.
Ur bokhyllan : Nådastöten (Le coup de grace) av Marguerite Yourcenar
Nådastöten är en kort, intensiv roman. Huvudpersonen Eric von Lhomond, en tysk "som alltid envist hållit sig till höger om barrikaden", ägnar tio månader åt att bekämpa bolsjeviker i Livland och Kurland. Denna grundhandling ger utrymme att skildra inbördeskrigets grymhet, men främst att bygga upp en berättelse om tillgivenhet, lojalitet och samvetskonflikter. Äventyraren Eric kommer att spela en avgörande roll såväl för sin baltiske ungdomsvän Conrad som för dennes syster Sophie. Hans förhållanden till dem båda gör Nådastöten till mycket mer än en krigsroman.
En av romanens förtjänster är att äventyraren skildras inifrån med fullkomlig trovärdighet. Bland annat får han tidigt i historien förklara: "De värsta exempel på grymhet tjänar inget annat ändamål än att ytterligare förhärda åhöraren, och eftersom människohjärtat redan är så gott som stenhårt, anser jag det inte nödvändigt att göra några försök i den riktningen. /.../ men själv nöjde jag mig oftast med att döda utan omsvep. Grymheten är en lyx för de sysslolösa, liksom narkotika och sidenskjortor."
Marguerite Yourcenar är en av seklets många berömda franska författare. Nådastöten hör visserligen inte till hennes mest kända verk, men den är nog så läsvärd som dessa. I sin tydliga avgränsning av tid och rum är den ändå i högsta grad allmängiltig. Det är ett av de drag som brukar utmärka verkligt utmärkta romaner.
Ur bokhyllan : En jävla helg (Dirty Weekend) av Helen Zahavi
När En jävla helg kom ut för ett par år sedan blev den omtalad. Ännu enspektakulär romandebut som höjs till skyarna för att snart glömmas bort?Nej, även om publiciteten ibland blev överdriven var den här boken värdberömmet. Den har också fått efterföljare med mer eller mindre lyckadevariationer på temat förtryckta kvinnor som mördar sina plågoandar föratt sedan gå vidare med nya mord.
Huvudpersonen Bella i En jävla helg begår åtta mord på mindre än 200sidor. Det verkligt skrämmande är att bara ett av offren kan framkallanågot medlidande hos läsaren. Så naturligtvis är det en mycket våldsamhistoria. Men trots våldet är det en rolig bok, med cyniska formuleringaroch ett mycket medvetet poetiskt språk. Det är också god satir, somgenom lätt överdrift visar upp världens absurditet. Nästa gång någonpåstår att arga feminister saknar humor är En jävla helg rätt bok att sättai händerna på honom. Om han nu mot förmodan är läskunnig.
För romanen talar bäst för sig själv. Den oskyldiga inledningsmeningenlyder "This is the story of Bella, who woke up one morning and realised she'd had enough."
Ur bokhyllan: Marie Antoinette (Marie Antoinette) av Stefan Zweig
Populärvetenskapliga böcker om historia har i flera år varit på modet, medan den historiska biografin i romanform samtidigt tycks vara en hopplöst omodern gengre. Det är synd, för en bra biografisk roman är ett njutbart stycke skönlitteratur som samtidigt berättar intressanta saker ur historien. Därför rekommenderar denna bokhyllespalt Stefan Zweig - en mästare i gengren - och hans biografi över Marie Antoinette.
I Marie Antoinette beskrivs den franska drottningens liv kronologiskt, från barndomen till avrättningen. Zweig motsätter sig såväl den revolutionära tradition som framställt henne som ett blodtörstigt monster som den reaktionära som beskrivit henne som liljevit martyr. Han beskriver istället en genomsnittsmänniska, varken god eller ond, inte särdeles begåvad men heller inte dum. Denna genomsnittliga kvinna tvingas av omständigheterna, eller om man så vill av ödet, bli huvudperson i en tragedi. Det är vad som gör Marie Antoinettte och hennes liv intressant.
Eftersom det rör sig om en biografi i romanform, har författaren förvisso tillåtit sig en del fabulerande kring personernas tankar och känsloliv. Han har för den skull ingenstans givit avkall på sakligheten när det gäller fakta i fråga om de yttre omständigheter som kan kontrolleras. Därför kan den historiskt hågade även få veta ett och annat under nöjesläsningen.
